Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Mauriac, François, Fallna änglar, anmäld av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Frangois Mauriacs kristna realism
FRAN^OIS MAURIAC: Fallna änglar.
Översättning av Axel Claeson. Tiden 1939.
5 : 25.
En av de artiklar, som föranleddes av
Frangois Mauriacs nyligen inträffade
femtioårsdag, publicerades i La nouvelle revue
frangaise och hade skrivits av den berömde
romanförfattaren själv. Då man läser denna
uppsats, som ger en tillbakablick på Mauriacs
hela verksamhet och något av nyckeln till hans
författarskap, får man ännu en gång
anledning att ställa spörsmålet, om inte Frangois
Mauriac i den moraliserande essayen funnit
en konstform som bättre än romanen
motsvarar hans kynne och hans ambitioner. Det
som i romanerna kan verka stelt och
schematiskt blir här smidig abstraktion, de
moraliserande inpassen stör inte längre sedan de
blivit huvudsak, och ordet ligger bättre i
författarens mun då han slipper stjäla det från
sina diktade gestalter. Om halten av de
fantasi-gestalter han skapat har olika meningar gjort
sig gällande; men man kan inte tveka om den
lyriska exaktheten i ett litterärt omdöme som
det han fäller om sina egna böcker: ”Där klaga
måhända stackars bortglömda döda, vilkas
namn blivit bannlysta från de levandes
samtal... De stiga upp mot ytan, sväva mellan
två materier och nalkas för att pressa sina
okända ansikten mot fönstret till en
berättelse. De gråta inuti mig. De säga till mig:
’Vi anförtro åt dig vår börda. Tag dessa
förgiftade hjärtan, som givit öss döden, skapa
av detta elände ett verk som tvingar de fromma
till reflexion och självrannsakan...’” I detta
fjärrsynta och innerliga grubbel över
traditioner och öden ljuder den ton som är Mauriacs
egen. Även romanerna har något av denna
grundstämning, men den kommer och går,
klingar fram i en lyrisk vändning och skäres
sönder av en hård replik. I sina fiktiva verk
svävar Mauriac liksom de vilsegångna själarna
mellan två materier: den realistiska berättelsen
och den uppbyggliga meditationen. Tonen blir
aldrig riktigt fri.
Den nya romanens huvudperson Gabriel
Gradère, som är den djupast fallna av de fallna
änglarna, blir som barn upptagen i en adlig
familj på ett av dessa stamgods, som Mauriac
älskar att skildra, lika isolerade som ett
tibetanskt kloster och skådeplatsen för allehanda
mörksens gärningar. Under ett bildskönt yttre
döljer han en fördärvad själ. Han går med
”hastiga, ungdomliga, nästan bevingade steg”,
men hans tankar sysslar med planer på mord
och utpressning. Han är ond, i grunden ond,
mer kan inte sägas om honom, och redan
på romanens första sidor låter författaren
— liksom Shakespeare i Richard III —
honom själv berätta om hur i grunden
fördärvad han är, för att inte något misstag
skall bli möjligt. Han går ända tillbaka
till det skede i sitt liv, då han började göra
”det onda med öppna ögon, medvetet och
otroligt utstuderat” och förklarar mycket öppet
på tal om sin egen son: ”Han är min sista
erövring och jag begagnar mig av honom
liksom av alla de andra.” Han har till och med,
berättar han, kommit så långt att han inte kan
känna skam längre, på sin höjd förstå, att
man kan göra det. Vi väntar oss ingenting av
denna person, och det gör inte heller varken
Mauriac eller han själv. Han är dömd,
förtappad, ur spelet. Något eget jag har han
inte längre, ty det är en annan som handlar
i och genom honom: ”Ty ni måste förstå,
säger han i sin mycket upplysande
självbekännelse, att detta fruktansvärda lidande, detta
ständiga medvetande om att vara i någons
våld för alltid, inte släpper mig en minut.”
Denna någon som aldrig nämnes vid namn
är djävulen, och när Gradère en gång ansättes
av ett plötsligt medlidande, får vi följande
analys av förloppet: ”Mot min vilja, utan
tvivel mot min vilja . .. mot en annans vilja
också.” Alltså, när Gradère en gång visar sig
mottaglig för en god impuls, innebär detta
enligt Mauriac, att en högre vilja, det vill säga
Guds, korsar över dels hans egen mänskliga
vilja, dels djävulens. Det är ett mycket
intressant metafysiskt kraftparallellogram vi
sålunda får lära känna; men vidgar det vår
inblick i Gradères psyke?
Efter denna klargörande inledning får vi
höra om Gradères onda gärningar. Han gifter
sig med en av döttrarna på det adliga godset;
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
