Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hoel, Sigurd, Sesam Sesam, anmäld av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Boken handlar främst om den kulturradikala
författarkretsen i Oslo, och tesen är att denna
författarkrets under tjugu- och trettiotalet har
rott mot strömmen. Dess medlemmar krigade
för samhällelig rättvisa och större svängrum
åt förnuftet, och de sökte sprätta hål på
aukto-ritetstro och vidskepelse i allehanda former,
medan det ute i världen hände saker och ting
som ledde utvecklingen i motsatt riktning. Av
att strida för förnuft i en tid då förnuftet
tillmäts allt mindre värde måste man bli trött
och känna sig åsidosatt; och dessutom, menar
Hoel, gjorde vi inte vad vid kunnat göra
under den tid då vi kanske haft möjligheter.
”Sesam Sesam” börjar med att skildra ett
norskt diktar jubileum, spydigt, som ett lite
förmildrat kapitel ur ”Det nya riket”. Efter
jubileet ska ett skådespel av en okänd
författare uppföras på nationalscenen. Ingen har
läst pjäsen ordentligt, men den lär ansluta sig
till ett arbete av den store hädangångne, och
ryktesvis ska tendensen vara radikal. De
konservativa, och i spetsen för dem stortingsman
Enoch, som innehar många ansvarsfulla poster
men är irriterad av att han inte upptar alla
platser, känner sig ha fått ett tillfälle: kan
man stoppa pjäsen under förevändningen att
den döde stormannens minne smutskastas, så
har radikalerna fått sig en ordentlig körare.
Det lyckas också; och Hoel ger en förtjusande
skildring av hur en moralisk och fosterländsk
opinion ”mot de upplösande, nedbrytande
krafterna” uppagiteras genom ett hänsynslöst
utnyttjande av publikens sämsta instinkter.
Nu tycker emellertid de intellektuella
radikalerna att något bör göras. De sitter på det
kända kaféet mitt i stan och pratar: något bör
göras. Vad? Till slut dyker den gamla tanken
upp på nytt: en tidskrift, som ska röja upp.
Den ska ha som sitt program: ”kritik av alla
makthavande, sökarljus på alla auktoriteter,
kamp mot all magi, i vilken form, under vilken
mask, i vilket läger den än uppträder” — eller
ungefär så. Men var ska pengarna komma
från? Millionärerna uppsöks men visar sig
ohågade. Den yngste i gänget kläcker en idé.
Tiden är rutten och det som går bäst är
bedrägerierna. Följaktligen bör vi ta skojet i
vår tjänst. Vi startar en firma och säljer
patentmedicin, och med nettot på medicinen
kan vi finansiera tidskriften. Startkapital till
patentmedicinen Sesam är inte svårt att få,
och den blir en lysande affär. Men så snart
den visar sig verkligt inkomstbringande, trollas
författarna ut ur firman av den talangfulle
finansiär som intresserat sig i företaget, och
författarna sitter åter på sitt kafé, obetydligt
överraskade ty de var redan förut
desillusionerade, men trötta och leda och medvetna om
sin andliga impotens. Och där tar romanen
slut.
Det är sålunda en satirisk och en kritisk
bok, satirisk mot de oliktänkande och kritisk
mot vännerna. Den har mött förståelse hos
dem som tidigare blivit illa åtgångna av
vännerna. Ty här ser man nu hur negativistisk
denna klick egentligen var; är det inte det vi
alltid har sagt! För Hoel, den arme mannen,
kan det inte ha varit roligt att skriva denna
fruktansvärda bok — tänk att behöva utlämna
sig själv och sina vänner så; men till slut
framstår ändå vi verkligt gedigna och
rätt-tänkande personer, som skriver en roman om
året och dessutom flera smärre skrifter, och
inte sitter på kaféet, i den dager vi förtjänar.
Har det sagts. Men i själva verket är i
”Sesam Sesam” satiren mot de konservativa
betydligt fränare än kritiken av vännerna.
Den kritiken är inte hänsynslöst utlämnande
utan skeptisk, ofta älskvärt ironisk och — det
kan inte förnekas — trött. Man frågar sig
emellertid om inte Hoel i sin leda vid världens
gång har tagit till i överkant vid kritiken av
egna och befryndades insatser. Från oss kom
ingenting som kunde leda utvecklingen i en
ny riktning, menar han; men det är ännu
obevisat om litteraturen någonsin direkt har lett
den allmänna utvecklingen i någon som helst
riktning. Oavsett det, måste väl en bra bok
i och för sig ha något värde. ”Suset av
sanningens vinge är någonting”, skrev Johannes
Edfelt i en hyllningsdikt till Hjalmar
Söderberg i fjol. Det suset har varit hörbart både
i Överlands dikter, i Krogs skådespel och
kritik och i Hoels egna romaner. Kretsen av så
kallade kulturradikala norska författare har
under de båda senaste årtiondena inte bara
skrivit några böcker, som visserligen kunnat
vara fler, och följt låt oss säga Gunnar
Hei-berg i spåren, de har också förvaltat arvet från
Hjalmar Söderberg, ett sanningsarv som vi
själva gått och slarvat bort; det är någonting^
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
