Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Hoel, Sigurd, Sesam Sesam, anmäld av Thorsten Jonsson - Henriques, Robert, Inga vapen, ingen rustning, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
fast man kan vara benägen att underskatta
vikten och betydelsen av det just nu.
I alla händelser kan det inte bestridas, alt
medan förlagskonsulenten Blaker i romanen
bara vurmar för sina samlingar av onyttiga
tidningsurklipp som fyller hela badrummet
och pratar i vädret om problemet människan
och maskinen, förlagskonsulenten Brochmann
i verkligheten år 1937 utgav ett högt skattat
arbete i detta ämne.
Till sist återstår att säga, att ”Sesam Sesam”
är byggd ungefär på samma sätt som ett par
av Hoels tidigare romaner: en brett upplagd,
figurrik, något kåserande, intelligent skildring
av moderna människor samlar sig mot slutet
till ett affektutbrott, som river upp
känslolivet inom en människa och innebär lösningen
av en personlig kris. Vill man vara precis
kan man anföra, att kåserandet här tar lite
större plats än vanligt och att affektknallen
i denna bok vid sidan av de tidigare, rejäla
slagsmålen snarast framstår som en liten,
behaglig känsloejakulation. Det är vidare en
ytterligt välskriven och läsbar bok, som
säkerligen inte förlorat något av sin elegans i
Eyvind Johnsons översättning. Men det bästa
i den är dess underton av klok humanitet.
Thorsten Jonsson
Tubby Windrush blir
människa
ROBERT D. Q. HENRIQUES: Inga vapen,
ingen rustning. Översättning av Louis Renner.
Bonniers 1940. 8: 50.
Det är givet att man öppnar en bok, som
har fått första pris i en stor internationell
romanpristävling, med ganska högt ställda
förväntningar. Resultatet av litterära
pristävlingar brukar visserligen i regel knappast vara
epokgörande, men i en dylik konkurrens borde
det ändå kunna kristalliseras ut någonting
storslaget eller betydelsefullt, någonting mera
bestående än det efemära succévärdet. Sedan
beror det naturligtvis på den individuella
smaken, vad man egentligen väntar sig. Det
vill säga, några bestämda önskemål har man
ju inte, när man går till läsningen av en roman.
Tvärtom, man ställer in sig passivt, gör sig
beredd att ta emot. Önskemålen kommer
efteråt. Ur det som eventuellt har gjort en
besviken. Därför är det också så svårt att
följa den, teoretiskt sett, gyllene regeln att
döma var sak efter sin art.
Robert D. Q. Henriques’ roman ”Inga
vapen, ingen rustning”, som alltså har korats
till den förnämsta i en tävlan mellan tolv
nationers författare, är i alldeles utpräglad
grad en psykologisk, ja, man kan gott säga
psykologiserande roman. Den skildrar den
unge Tubby Windrushs själsliga utveckling
från en tämligen ytlig officersspoling av
vanligt engelskt-aristokratiskt snitt till en om sin
egen mänsklighet och om det allmänmänskliga,
det icke-officersmässiga och dettas
berättigande i tillvaron medveten individ.
Det där låter kanske en smula invecklat och
oklart, och mr Henriques håller sig gärna på
gränsen till det omedvetna och det
undermedvetna. Det är den han vill tränga över, och
ibland — ofta till och med — lyckas han också
kasta ett blixtljus in i en värld, som är
dunkel och svårtydd. Den psykologiska analysen
av fallet Windrush innehåller många
iakttagelser av allmängiltigt värde, djupt mänsklig
sanning. Det är en dissektion av känslor,
tankar, stämningar, fysiska och psykiska
reaktioner inför olika upplevelser, som går i
detalj och spanar efter minsta skiftning i
— jag höll på att säga: patientens tillstånd —
den unge officerens själsliga
utvecklingsprocess. Metoden är inte ny och originell;
den har till och med drivits till ytterligare
fulländning och fullständighet av andra
engelska modernister.
Mot den finns i och för sig ingenting att
invända, men för att den skall bli fullt litterärt
njutbar, krävs det ett objekt av visst format.
Tubby Windrush är för all del inte någon
ointressant figur, men frågan är om den
själsliga spänningen hos honom verkligen räcker
till för att bära upp en roman på 467 ganska
tättryckta sidor. Det förefaller också, som
om författaren skulle ha velat ge läsaren en
viss kompensation för den eventuella bristen.
Men eftersom det ingår i lärans grundsatser,
att någon intrig i gammal romanmässig
mening inte bör förekomma i en roman, som
vill vara modern, har han i stället låtit Tubby
Windrush genomgå en serie obehagliga
er
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
