Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Ur en loggbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖM
ensam för sig själv i en kruka, omvirad med
grönt goffrerat papper. Som jag såg denna
tulpan, blev jag som träffad av blixten. Det
var, som om hela världs-alltet varit samlat i
denna röda tulpan, jag fick så häftig svindel,
att j ag höll på att falla omkull, men sen fylldes
jag av en glädje — märk, icke lycka, nej
glädje, upptäck arglädje — som för mig lyfte
hela dagen högt över det vanliga livet, och den
dröjde länge kvar. Det är därför jag ännu,
efter 43 år minns denna dag fullkomligt
tydligt-
N:o 2.
Jag kom en sommardag, då jag var i samma
ålder, Norra Kyrkogatan i Härnösand gående,
i riktning mot norr och hade hunnit just förbi
nuvarande biskopshuset. Där uppe på höger
hand lågo åtminstone vid den tiden några
gamla rödmålade längor, innehållande
varumagasin för affärer nere i stan, en gammal
trampmangel m. m. Det var en glödhet dag
med molnfri himmel. Jag minns inte, att jag
tänkte på nånting särskilt. Men på en gång
slår denna röda väggyta till som ett skott för
min blick, det är, som om det röda fått liv
och kastat sig genom ögonen in i mig och helt
och hållet uppfyllt mig — och jag ser inte
längre detta röda, jag uppfattar det som en
dallring i hela min kropp, genom hela min
kropp, som en elektrisk ström genom hela mitt
nervsystem: färgen är inte längre färg, den
är rörelse, den är liv, den är ett slags eld, som
genomdallrar mig.
Det är dessa två tidigare erfarenheter, som
nu på ångbåtsdäcket utanför Rö brygga
sammansmälta med solbombardemanget över
vattnet.
På detta sätt var det jag här i min
hembygd drevs att börja rita och måla, alldeles
för mig själv. Därvidlag gick det inte att ta
lektioner, det jag sökte var allt detta, som
gång efter annan på samma mystiska sätt
genomströmmade mig, och det var detta
mys
tiska något, jag ville ha fram. Hur det skulle
gå till kunde ingen teckningslärare tala om för
mig, och så var det för mig bara att söka lista
ut saken själv.
Ja! Allt detta och mycket mer är det nu,
jag sitter och jag kan knappast säga tänker på
utan snarare ser framför mig, här på ”Nuka
Hivas” akterdäck denna blåsiga majmorgon.
Efter så många år.
3. Den lyckliga Vägnö-tiden och Axel
Ringvall.
§ 7. kl. 3.40 e. m.
Kors!
Vad upptäcker jag vid utfarten från
Lungö-sundet, då jag tittar rätt över älven mot
Ju-viken och Lus- eller Lust-holmarna (de äro tre
stycken: Lusen, Loppan och Gneten, som de
av folkhumorn döpts till) utanför
Vägnö-landet eller den s. k. Strinningen. Jo, en ny,
stor, flott sommarvilla av sten med
signalmast och allting — på Lus (t) holmen. Där
gubben far lät spränga i berget för koppar
under förra hälften av 1890-talet.
Det är ”historiska” platser, det här! För
mig äro de bl. a. oupplösligt förenade med
minnet av Axel Ringvall, den store
operettskådespelaren. Gubben far var ju tokig i
musik, som ung hade han ju egen orkester,
och ännu inom den tid, jag kan minnas,
samlade han musikmänniskor hemma, och där
spelades för fulla muggar. Men inte högtidlig
musik, Beethoven, den odräglige Chopin o. dyl.
utan lätt, glad musik: valser, operetter och så
studentsång. Gubben hade till allt annat också
varit sångare.
Familjen var musikalisk, det hörde nästan
till grundfordringarna på den s. k. över- eller
herrskapsklassen under 1800-talet. Det var lika
nödvändigt för en kavaljer på den tiden att
kunna sjunga eller spela piano, liksom för en
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
