Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Nyman: ”Fru Sorg”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF NYMAN
”FRU SORG”
Ett känsloport rätt
I Selma Lagerlöfs berättelse ”En
herrgårdssägen” är införd en symbolisk gestalt, ”Fru
Sorg”, vilken eftertryckligt förtätar och
för-sinnligar den dova stämning, som vilar över
berättelsen och dess personer. Författarinnan
skildrar denna fantastiska gestalt, sådan
husfröken Ingrid får se henne en skymningsstund,
just som hon ”i en svart kursläde, dragen
av svarta hästar”, kör upp till herrgårdens
veranda. Därom förmäles i boken:
”Ur släden steg en gammal dam, som bar
en lång, svart sammetskappa med många lag
av kragar över axlarna. Hon var krokryggig
och hade svårt för att gå. Hon kunde
knappast lyfta fotterna så mycket, att hon kunde
komma uppför trappan.” Med stigande undran
upptäcker Ingrid vidare, att denna svartklädda
kvinnoskepnad håller ett par stora
läderlapps-vingar nödtorftigt dolda under de många
kappkragarna och att ett finger med en stor
krokig klo vanpryder hennes hand. Damen
från spöksläden hade också ”ett litet, rynkigt
ansikte, hopklämt nedtill, så att underkäken
nästan inte märktes. Hon hade tänder, som
liknade taggarna på en såg, och mycket hår
på överläppen. Ögonbrynen bestodo av en enda
tofs. Hyn var alldeles brun.” — ”Fru Sorg var
inte en människa. Hon var bara ett djur.”
Så har Selma Lagerlöf med mästarhand
tecknat bilden av sorgen, sådan den tett sig
för hennes inbillning i halvt visionära, halvt
groteska linjer. Det är som en teckning av
Jacques Callot, färglagd av John Bauer.
Därtill är det dragen av den gamla, inbitna sorgen;
sorgen utan hopp och utan återvändo. Då man
vill söka att med psykologiens och fysiologiens
ritstift antyda några av de mest iögonfallande
yttringarna av den sinnesrörelse, vi kalla sorg,
är det måhända ej ur vägen att erinra om
denna diktarsyn hos en stor svensk berätterska.
Till gripbar och gåtfull helhet samlar och
stegrar den drag, dem vetenskapen på andra
vägar söker att fånga och tyda.
Vill man nämligen, med psykologien, inlåta
sig på ett studium av känslolivet, stå tvenne
vägar öppna: dels den att studera känslornas
uppkomst och förvandlingar under
föreställningarnas och föreställningsförbindelsernas
ledning, deras utveckling till alltmera
sammansatta och nyanserade känsloyttringar — då får
man till stånd en mera subjektiv, på
själviakttagelse arbetande känslopsykologi; dels
erbjuder sig utvägen att uppmärksamma de rent
kroppsliga förändringar, som beledsaga alla
våra känsloakter och utgöra deras fysiologiska
urladdningar, genom nervsystemet
fortplantande sig till så gott som samtliga våra
organ — och då bringar man å bane en mera
objektiv, ”behavioristiskt” arbetande
känslo-psykologi. Den förra vägen för fram till
känslans förutsättningar inom tankelivet, den
senare till dess följder inom organismen.
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
