Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Nyman: ”Fru Sorg”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”FRU SORG”
Till skillnad från intelligensakterna åtföljas
också våra känslor och sinnesrörelser av
starka inomkroppsliga förändringar. Man
minnes Goethes heta, skälvande rader i ”Wilhelm
Meister”:
Nur wer die Sehnsucht kennt,
weiss, was ich leide!
Ach! der mich liebt und kennt,
ist in der Weite.
Es schwindelt mir, es brennt
mein Eingeweide ...
Här antydes själva känslointensiteten medelst
vissa brutalt kroppsliga symtom; och i Sapphos
berömda kärleksöde målas den erotiska
betagenheten och ångesten med de starka,
realistiskt mättade stroferna:
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
tungan ligger styv, men sekundsnabbt löper
plötsligt en sorts eld genom blod och lemmar,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa,
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende...
(Hjalmar Gullbergs tolkning.)
Skaldinnan faller här i själva verket läkaren
i yrket och tecknar med drastisk, nästan
neurotisk styrka den häftiga chocken vid den
älskades åsyn. Och så allmänt, vid alla våra
affekter! Sinnets så kallade svallningar och
stormar äro alltid rent fysiologiska svallningar
därjämte; sådant som läkarens stetoskop och
experimentalpsykologens
registreringsappara-ter kunna ge besked om. Framför allt är det
dessa kroppsliga yttringar, som kunna bli
ödesdigra för den affektgripne själv och hans
omgivning. Det är likaledes från dessa yttre
symtom, som vi ofta bäst lyckas sluta oss till, vad
som försiggår i personens inre, vad vi
följaktligen ha att vänta eller befara av honom.
Vad faller oss sålunda mest i ögonen hos
en sörjande?
Den sorgsne går långsamt, liksom släpande.
Hans hållning saknar vanlig spänstighet,
armarna hänga slappt, rygg och nacke verka
krökta, huvudet bäres sänkt. I språket möter
man också sådana stående uttryck som:
”sorgen böjer oss”, ”sorgen tynger ner oss”,
”sorgen trycker oss till marken”. Överhuvud vilar
där något trött och orkeslöst över en sörjande
människa. I Selma Lagerlöfs skildring hette
det också om ”Fru Sorg”, att hon var
”krok-ryggig och hade svårt för att gå”, liksom att
hon knappast kunde ”lyfta fotterna så mycket,
att hon kunde komma uppför trappan”.
Bildligt uttryckes detsamma i religiösa och
skönlitterära texter så, att ”sorgen är tung”,
”sorgen är svår att bära”, den ”faller på oss som
en börda”, ”lägges på oss som ett ok” och
dylikt.
Där ligger någonting faktiskt och rent
fysiologiskt i allt detta. Överhuvud synes den
sörjan des muskelsystem vara i olag. Musklerna
sakna sin vanliga styrka och spänning.
Rörelseapparaten verkar halvt förlamad. I djupaste
sorg synes detta, åtminstone tidvis, vara fallet.
Ofta träffar man på sådana uttryck som att en
person förefaller oss ”alldeles förstenad” av
sin sorg. Enligt en grekisk sägen blev ju
modern Niobe bokstavligen förstenad av
sorgen över förlusten under en enda dag av alla
sina blomstrande söner och döttrar. Den
sörjande sitter i varje fall med förkärlek stilla;
han ”ruvar” över sin sorg.
Mönstra vidare den sörj andes anletsdrag!
Slår det oss icke, att hans ansikte verkar mera
smalt och långlagt än annars? — Varpå beror
detta intryck? Helt visst: på avslappningen av
ansiktsmuskulaturen; framför allt: på
slappheten hos käkens muskler. Och ögonen?
Förefalla de oss icke osedvanligt stora, liksom
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
