Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Osorgin: Motsägelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MICHAIL OSORGIN
MOTSÄGELSER
Under loppet av fem år, från december 1925
till april 1930, ha tre kända författare i SSSR
begått självmord: Sergej Jesenin, Andrej
So-bol och Vladimir Majakovskij. De voro vid
sin död respektive trettio, trettioåtta och
trettiosju år gamla. Deras begåvning var
olikartad, likaså det litterära arv de efterlämnade.
Det var också skiftande motiv som föranledde
dem att avbryta sitt liv. Men det fanns något
gemensamt i deras öde, förknippat med de
avgrunder av andliga motsägelser, som öppnade
sig för de dåtida sovjetryska författarna.
Jesenin och Majakovskij voro poeter, och
deras dikter uppskattades högt. Sobol, som
skrev romaner, stod närmare den tidigare
författargenerationen. Han var mindre betydande
och huvudsakligen känd för sitt revolutionära
förflutna. Vid sexton års ålder blev Sobol
medlem i en terroristgrupp, vid aderton
deporterades han till Sibirien, flydde därifrån,
vistades i utlandet, återvände i hemlighet till
Ryssland, deltog i kriget, arresterades i Odessa
efter oktoberrevolutionen, räddades tack vare
vänners ingripande från arkebusering och
återvände till Moskva, där han anslöt sig till
”medlöparna” — författare som inte voro
kommunister men tolererades av
sovjetregi-men.
Jag har inte för avsikt att detaljerat skildra
dessa diktares liv eller värdesätta deras
produktion, utan vill i första hand undersöka
frågan: vilka företeelser inom det ryska
litterära livet bidrogo till deras för tidiga död?
Jag vet att var och en av dem också hade
personliga motiv av intim karaktär, vilka jag
inte närmare vill gå in på. Men dessa motiv
bottnade naturligtvis även i
levnadsförhållandena, sådana de gestaltade sig under denna
epok. Att dessa slutsatser inte äro hypoteser
skall jag söka bevisa genom utdrag ur Andrej
Sobols brev till mig under hans sista
levnadsår, som han tillbragte i Italien hos Maksim
Gorkij. Sobol var då svårt sjuk efter ett första
försök att beröva sig livet.
Då jag förelägger mig en så begränsad
uppgift, skall jag endast i korthet berätta om
Jesenin och Majakovskij.
Sergej Jesenin (1895—1925) var en
blåögd, ljushårig yngling, nästan utan bildning,
en sensibel lyriker och dessutom en ökänd
bråkmakare, internationellt beryktad efter sin
resa i Europa och Amerika med Isidora
Duncan. Under vänners och beundrarinnors
påverkan hade den känslige bondpojken blivit
en vidunderlig figur, en kroghabitué, en
socie-tetssnobb med cylinder och sminkade kinder,
övertygad om sin egen genialitet. Men denna
attityd var egentligen främmande för Jesenin,
och blott en följd av den stora inre splittring
hela hans poesi vittnar om. Den är
genomträngd av gudfruktig andakt inför jorden och
bukolisk sorg. Jesenin var ingen medveten
revolutionär, han greps av den virvlande
strömmen och slungades skoningslöst mot stranden.
Trots alla vilda upptåg och utmanande hädel-
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
