Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holger Ahlenius: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Flaubert, Gustave, L’éducation sentimentale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
GUSTAVE FLAUBERT: Uéducation
sentimentale. 1869.
Gustave Flauberts roman ”L’éducation
sentimentale” kom ut 1869. Händelseförloppet
utspelas mot en historisk bakgrund, som är
noggrant bestämd till tiden 1840—51 och alltså
i Frankrikes historia omfattar julimonarkiens
åtta sista år, februarirevolutionen samt andra
republiken fram till prinspresidenten
Louis-Napoléons statskupp av den 2 december. En
kort epilog är förlagd till 1860-talets senare
år, och bland fackmännen har det länge varit
känt, att boken i mycket är att betrakta som
Flauberts återblick på sina egna och sina
jämnårigas ungdomsupplevelser. Men vad som
här intresserar oss, är inga litteraturhistoriska
frimurerier utan att se efter, om det finns
något ännu i dag levande och bärkraftigt i
detta kanske det minst uppmärksammade av
mästarens verk.
Som alltid hos Flaubert har det lagts ned
oändlig omsorg på accessoarer och rekvisita.
Interiörer, gatubilder, nöjesliv, sällskapsseder,
moder och sådant har skildrats med en torr och
uttömmande exakthet, som må ha sitt intresse
för kulturhistorikern men knappast för den
vanlige läsaren. Det är vemodigt att tänka på all
den möda Flaubert lade ned på den sidan av
sina romaner, och som snarast kommit dem att
åldras. Detsamma gäller om ett otal speciella
historiska tilldragelser och fakta, som för länge
sedan fallit i glömska. För alla icke initierade
måste dylika utanverk förefalla spruckna och
dammiga som gammal stuckatur. Men så visst
som historien, på vilken punkt man än må
taga upp den, alltid har något att lära en om
ens egen tid, så äga åtskilliga händelser och
reagenser av mer allmän karaktär, sådana de
återgivas i ”L’éducation sentimentale”, sin
giltighet, sin skrämmande giltighet även på
andra breddgrader och i andra samhällen.
Eller är det bara i 1840-talets Frankrike, som
man hyst de mest högspända förväntningar
om demokratien och dess möjligheter att lösa
de flesta viktigare problem, för att, då den inte
omedelbart inlöser alla upptrissade fordringar,
fort nog vara färdig att måttlöst överdriva dess
svagheter och fel och spotta på vad man
tidigare lovsjungit? Är det bara där, som
ståndspersoner och borgerskap skyndat att bedyra
sitt demokratiska sinnelag, då det är opportunt
och de frukta att inte hålla på rätt häst, för
att, så fort de känna sig säkra i sadeln, börja
ropa på den starke mannen och diktatorn till
skydd för ”ordningen” och den heliga
Egendomen? Sannerligen, man kan på närmare håll
finna motsvarigheterna till de panikåtgärder,
de yttringar av dåligt samvete och den
trolöshet hos plutokratien och dess hej dukar, som
Flaubert rullar upp i sin roman och skildrar
med allt det isande förakt för brackan och all
den illusionsfria människokunskap, varav den
store romantikern och naturalisten var mäktig.
Även vi ha i detalj kunnat följa, hur en
reaktion växer fram och inte skyr några
gemenheter vid eftersträvandet av sina mål. Även vi
ha som unge Frédéric Moreau med sorg och
bitterhet i hjärtat bevittnat, hur de, som mest
högljutt skroderat om frihet och demokrati, nu
gladeligen göra rackartjänst åt förtryckaren.
Hos Flaubert blir detta aldrig till agitation eller
ens till tes. Med en lång rad konkreta exempel,
mänskliga smådrag och fina iakttagelser gör
han det åskådligt, uppvisar, att det helt enkelt
är så. Han är inte predikare; han är artist ut i
fingerspetsarna. Men som ur all verklig och
äkta konst stiger en outtalad förkunnelse ur
den strängt objektiva skildringen, där endast
en darrning på rösten förråder indignationen
och harmen. Dock — en gång brister
behärskningen. Det är då författaren själv tar till orda
och talar om det hat, som idéerna väcka hos
filistrarna i sin blotta egenskap av idéer, och
som gör, att varje idé, hur medelmåttig den än
må vara, till sist alltid är överlägsen sina
fiender med deras sterila hat. Den som satt in den
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
