Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Qvarnström, Ingrid, Den romantiska leken; Furuhjelm, Annie, Gryningen, anmälda av Carl-Gustaf Thomasson - Huxley, Aldous, Unser Glaube; Steinhausen, Hermann, Die Rolle des Bösen in der Weltgeschichte; Heinemann, Fritz, Odysseus oder die Zukunft der Philosophie, anmälda av Gunnar Brandell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
bekant med regeringsformen 1919 och ersattes
av riksdagen (fortfarande på en kammare),
vilken Annie Furuhjelm också tillhörde flera
år liksom tidigare lantdagen, sista året 1927.
Det riktiga hade alltså varit ”lantdags- och
riksdagsarbetet”. Carl-Gustaf Thomasson
Tidsenliga betraktelser
ALDOUS HUXLEY: Unser Glaube.
Bermann-Fischer Verlag. Stockholm 1939.
HERMANN STEINHAUSEN: Die Rolle des
Bösen in der Weltgeschichte. Bermann-
Fischer Verlag. Stockholm 1939.
FRITZ HEINEMANN: Odysseus oder die
Zukunft der Philosophie. Bermann-Fischer
Verlag. Stockholm 1939.
Inte nog med att man knappast i ett
modernt filosofiskt arbete kan finna några
bestämda uttalanden om varats innersta väsen
eller allt skeendes yttersta orsak; nutida
filosofer utvecklar, även då det gäller mindre
omfattande problem, en märklig förmåga att ge
sina påståenden en hypotetisk form. Varje
tanke förses med reservationer, varje led i
bevisföringen göres alternativt. Byggandet av de
filosofiska systemen, där tankeled murades på
tankeled med samma matematiska konsekvens
som blocken i en gotisk valvbåge, har ersatts
av ett tänkande på djupet, icke mindre
ihärdigt men med många skumma schakt och
irrgångar. Därför är filosofien nu ”svårare” än
någonsin.
Samtidigt står den oss på sätt och vis
närmare. Filosofen har drivits till tvivel på den
logiska metodens ofelbarhet och därmed till
erkännande av sin egen mänskliga
skumsynt-het. Men denna utveckling har också givit
honom en skarpare blick för hans eget
beroende av den givna historiska situationen
och för de nödvändiga begränsningarna i hans
perspektiv. Detta har fört till en ödmjukhet
inför nuet, som ter sig ytterst farlig i ögonen
på sådana den gamla humanismens
vapen-dragare som till exempel Julien Benda. Men
observera, att hela denna utveckling ägt rum
inom filosofien själv; den är icke, som Benda
vill göra gällande, betingad av utomfilosofiska,
politiska eller andra inflytelser. Om värdet av
denna tendens må man ha skilda meningar.
Den är stark och otvetydig och måste som
sådan accepteras, och en fördel har den i varje
fall: filosofien har blivit aktuell.
Därmed hänger det samman, att filosofien
inte längre är filosofernas ensak. Även
diktarna drar sitt strå till stacken, icke som på
Voltaires tid i egenskap av popularisatorer,
utan som impulsgivare. Tidigare har man sökt
avliva ett tänkande sådant som Rousseaus och
Nietzsches genom att ge dess upphovsmän
etiketten diktare; nu medges det allmänt, att en
sådan gränslinje knappast existerar. I mån av
resurser har diktarna blivit filosofer,
filosoferna diktare — och erkänts som sådana.
Det mest logiskt finslipade, i stil och anda
mest kartesianska av de tre verk ur den
filosofiska essaysamlingen Ausblicke, som jag har
framför mig, har författats av en diktare:
Aldous Huxley. ”Unser Glaube” är en briljant
uppsats och ger det mest fullgångna uttrycket
för Huxleys berömda omvändelse. Denna hade
varit länge förberedd, och en lyhörd läsare
kunde redan i romanerna från tjugutalet under
den respektlösa jargongen höra en ton av det
strama etiska allvar, som skulle bryta igenom
med ”Blind i Gaza”. Huxley är givetvis ingen
originell eller i djupare mening personlig
författare. Han har funnit sina problem på gatan,
icke frambringat dem själv och med smärta,
säger André Gide i ett omdöme, som träffar en
mycket väsentlig punkt. Säkert låg också
förutsättningarna för Huxleys omvändelse i den
förändrade tidsatmosfären.
Enfant-terrible-attityden blev hastigt omodern i mitten på
trettiotalet, just vid samma tid då man ur
bakruset efter den sista stora folkförstörelsen
vaknade upp i förkänningarna av en ny. Huxley
reagerade prompt med att ge fritt spelrum åt
sådana drag hos sig själv, vilkas existens han
alltid varit medveten om men vilkas
otidsenlighet han skämts för. Samtidigt kan man inte
förbise, att den nya hållningen företräder ett
djupare skikt i Huxleys personlighet; den har
också skänkt honom ett säkrare och
naturligare tonfall. Därom lämnar den föreliggande
skriften övertygande vittnesbörd. Huxley har
mognat i och med att han övergivit
meningslöshetens modefilosofi för att i den mystiska
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
