Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Linder, Erik Hj., Mänskligt och kristet, anmäld av Gustaf Lundgren - Qvarnström, Ingrid, Den romantiska leken; Furuhjelm, Annie, Gryningen, anmälda av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en frihet från all schablonmässighet, som är
verkligt välgörande. Det är en frisk och levande
bok, besjälad av äkta kulturvilja, som Svenska
Morgonbladets litteraturkritiker begåvat oss
med. Gustaf Lundgren
Från Finland
INGRID QVARNSTRÖM: Den romantiska
leken. En berättelse från 1840-talets
Helsingfors. Medéns. 10: 50.
ANNIE FURUHJELM: Gryningen.
Efterlämnade minnen ur kvinnorörelsens historia.
Söderström & Co. Fmk 65:—.
Ingrid Qvarnströms ”Den romantiska leken”
är ett försök att levandegöra händelser och
stämningar, som anknyta till vissa ledande
skikt i Helsingfors och Sankt Petersburg för
hundra år sedan. Som titeln på hennes bok
anger är det fråga om romantik, men man får
även till livs åtskillig person-, lokal- och
överhuvud kulturhistoria, och mellan romantiken
och sistnämnda mera prosaiska discipliner
pågår hela boken igenom en aldrig avgjord
dragkamp. Utgångspunkten för författarinnan har
varit det förhållandet, att Helsingfors’
universitet för snart hundra år sedan i dagarna
fem firade sitt tvåhundraårs jubileum
(egentligen var det Åbo gamla, av Per Brahe
grundade universitet, som då fyllde tvåhundra år,
men Helsingfors hade övertagit dess rättigheter
1828—32), då stora och lysande festligheter
gingo av stapeln och i samband därmed ett
livligt societetsliv utvecklades. I juli detta år
blir alltså universitetet trehundra år, och
författarinnan talar i ett vackert förord, daterat
oktober 1939, om att man då förberedde sig
att celebrera detta sistnämnda jubileum. Ett
gripande dokument som så många andra, när
det gäller det prövade Finland.
Vi få alltså se åtskilliga av 1840 års
koryféer av båda könen från såväl Helsingfors och
annorstädes i Finland som från Sankt
Petersburg passera revy, det hela grupperat kring
små tidstypiskt sentimentala arrangemang, som
äro ämnade att framhäva tre unga skönheter
med de vackra namnen Marie de Traversay,
Mathilda Armfelt och Rosina von Haartman.
Med bästa vilja i världen kan anmälaren ej
uppdriva någon entusiasm för denna litterära
genre, som varken är fågel eller fisk. Den blir
som regel endast lappverk, det konstruerade
och arrangerade sticker alltför bjärt i ögonen.
Den romantiserande historieskrivningen kräver
för att bli njutbar en sådan kombination av
konstnärlig fantasi och litterär talang, som
man dess värre ytterst sällan påträffar. Annars
skriver Ingrid Qvarnström både vårdat och
sympatiskt.
-X-
Annie Furuhjelm (1859—1937) var i såväl
yttre som inre bemärkelse av en stolt resning,
en fullödig representant för den svensk-finska
adel, vars stam skjutit så många förnämliga
skott under århundradenas lopp. I Finlands
offentliga liv var hon en förgrundsfigur i
åtskilliga år. Pil gamla dar sysslade hon med
nedskrivande av sina minnen, av vilka två
volymer hunno utkomma före hennes död
(”Människor och öden” och ”Den stigande
oron”), och i fjol ombesörjde hennes förlag
utgivandet av hennes sista, ganska kortfattade
anteckningar, ett memoarfragment, som efter
inledningskapitlet kallats ”Gryningen”. Det är
huvudsakligen kvinnorörelsen och dess
framträngande, som utgör ämnet för boken, ett
område på vilket fröken Furuhjelm intog en
internationellt ledande ställning. I Finland
tillhörde hon givetvis pioniärgardet bland
kvinno-sakskvinnorna och hade stor andel i den
utveckling, som utmynnade i representations- och
rösträttsreformen 1906 och som i samband
med ståndslantdagens ersättande med
enkammaren gjorde Finland till det första land i
Europa, i vilket kvinnorna fingo fulla politiska
rättigheter.
Ämnet för boken är måhända snarast
avpassat för de för kvinnosaksrörelsen speciellt
intresserade, och författarinnans visserligen
sobra men ibland alltför tillknäppta stil
uppmuntrar just inte den förvetne outsidern.
I ett förord på fjorton rader har förlaget
(Söderströms) lyckats få med inte mindre än
två stycken blamanta fel, nämligen dels
uppgiften, att författarinnan skulle ha avlidit
”sommaren 1938”, då det var året dessförinnan
(närmare bestämt den 27 juli 1937), dels att
den här behandlade volymen skulle uppta
författarinnans minnen av ”kvinnorörelsen och
Zan^dag^arbetet” — lantdagen försvann som
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
