Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Verner von Heidenstam
Den ungdom som läste Heidenstam i slutet
av 1910-talet och början av 1920-talet såg i
honom skalden med stort S, oöverträffad i
synernas prakt och höghet, i ordens klang av
båge och mejsel. På den tidens unga skalder
satte hans dikt outplånliga spår, han framstod
som den i tiden närmaste klassikern och
bäraren av den stora svenska traditionen från
Tegnér. Sedan randades andra tider, och
diktningen fann nya och mera närliggande
uppgifter i pejlandet av människopsyken och
kartläggandet av sociala förhållanden. Heidenstam,
som med ”Nya dikter” skrivit sitt litterära
testamente, förblev stum, och hans tystnad tolkades
måhända på sina håll som den ensamma örnens
stolta förakt för det småskurna och
dagsaktuella. Han placerades på en piedestal och
betraktades med vördnad snarare än med
värme. Huruvida han själv bekymrade sig
därom veta vi inte, men i så fall fick han uppleva,
hur han på nytt blev nedflyttad från sin
piedestal, inte av vanvördnad utan av kärlek. När
ödesvinden åter började blåsa över gamla
Sverige så som den inte blåst på mer än
hundra år, då bar den Heidenstams dikt
med sig. Just nu är Heidenstam Sveriges
aktuellaste diktare, och hans bortgång väckte
oerhört starka känslor till liv. Inte ens Selma
Lagerlöfs död skakade nationen så som
budskapet om Heidenstams död. Kring hans bår
förnam folket lika starkt sin samhörighet som
när ett krönt huvud lägger sig till ro.
Och var Heidenstam inte snarast en i raden
av svenskarnas hövdingar? Hade han inte
gjort en nationell och politisk insats av samma
mått som de stormän han själv odödliggjort i
sin diktning? Är det blott romantik, att
uppfatta honom så, en romantik, som lätt fick
näring av hans uppenbarelses ståtlighet och hans
förnäma oåtkomlighet? Jag undrar det. Är inte
nittiotalet, vilket i fråga om sin andliga struktur
till så stor del var en skapelse av Heidenstam,
ett av vår historias glansfulla skeden, och är det
det inte i kraft av sin konst och litteratur
snarare än i kraft av det ekonomiska och allmänt
civilisatoriska uppsving, som utmärkte det?
För oss, som inte upplevat detta skede, ter det
sig som en heroisk period, och som sådan
kommer det att i framtiden uppfattas, trots att
de som sågo det på nära håll snarare fattade
det som en idog och köpslående, av sociala
strider ännu jämförelsevis ostörd idyll. Bakom
detta Oscar II :s idylliska Sverige uppsteg
på diktarnas och målarnas bud ett annat
Sverige av strängare stil, hårdare öden och
häftigare älskad skönhet, historiens och de
svårmodiga sommarnätternas Sverige. Det var
hemvändande, av sydliga länder berusade och
övermättade diktare och konstnärer, som ur
sin längtan skapade detta fantomets Sverige,
som blivit oss lika verkligt som det verkliga
och som ständigt på nytt skall göra sig påmint
när landet är i fara.
För det essentiellt svenska, för trofastheten
mot hemmet och hemtrakten,
samhörighetskänslan med fäderna, har Heidenstam givit de
högsta uttrycken i vår litteratur. Det är värden,
som inte få missbrukas till vardags utan böra
tas fram vid allvarsmättade och högtidliga
till
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
