Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
fällen. Ett sådant tillfälle uppleva vi nu, och
därför läsa vi Heidenstam i dessa dagar. Men
Heidenstam var inte bara den förste svensken
i sin tid, han nedsjönk inte till att bli blott och
bart en blut- und bodendiktare. Han var också
en första rangens världsmedborgare, som i
odödliga strofer tolkat människoandens
syftning mot stjärnorna, stoftgrandets
undersamma känsla av hemlöshet såväl som
samhörighet i ett omätligt universum. Kanske
skola några av dessa strofer leva och läsas
ännu då namnet Sverige är ett lika avlägset
minne som namnet Verner von Heidenstam.
Vill man den dag som är citera Heidenstam
finns det mycket att välja på. Man kan stanna
vid dessa solgudens ord till den gamle diktaren
i Molnvandring:
Jag ler åt tumlet, ty jag vet,
att ännu skall för allt, som lider,
för hjärtats blyga ödmjukhet
och själens kyskhet blomma nya tider.
Som förr skall jag kläda i sommarskrud
den med hugg och lågor förhärjade vreten.
Och följer du blott ditt väsens bud,
då är du en röst ur evigheten,
en tanke, som blev i din levnad lagd,
om också skygg och outsagd,
en källas porl ur det djupt förgömda,
det evigt nya och evigt glömda!
Var dag som gryr, har sin nya bragd.
Ack, kunde jag blåsa bort dina år,
då skulle jag viska över ditt hår:
Bliv ung på nytt och en hjälte bliv,
ty nu, just nu, vore liv ett liv,
när allt vad du älskar och allt vad du ärar
förtrampas av hunnernas stormande härar!
Ljus i mörkret
Vid sitt skrivbord i Köpenhamn sitter
kritikern Tom Kristensen och skriver på en artikel.
Det är en dag i maj, framför honom fångar
det stora funkisfönstret in de gröna markerna
och en himmel med mörka, vitbrämade moln
och fläckar av knallblå himmel som på en tavla
av Olaf Rude. När han höjer blicken en stund
från papperet ser han en flygmaskin där uppe,
och som han i den gamla goda tiden kunde bli
distraherad av en fluga, så äro även nu hans
tankar på väg att glida bort ifrån det han
sysslar med. Men han koncentrerar sig och
skriver vidare. Detta är något av det han
skriver:
Det er ikke saa meget Tankerne, vi i
Øje-blikket har Brug for. De fleste af dem ligger
ynkeligt i Ruiner. Men det er Karakterer,
saadan som de har utformet sig i Bøger,
saadan som de taler til os fra Hylderne i vore
smaa Privatbiblioteker og i de store
kommu-nale, hvor vi frit kan laane, det er dem, vi har
Brug for... Det er Karaktererne, vi i
Øje-blikket trænger til, og selv om vi ikke som
Goethe i lige saa urolige Tider kan sætte os
hen og digte Hermann und Dorothea i rolige,
langt henduvende Heksametre, hvad vi burde
kunne, saa kan vi læse, læse de Forfattere, som
vi altid har holdt af, maaske ikke vore
Jævn-aldrende, der har været gennemdirret alt for
stærkt af de senere Tiders Angst, men de noget
ældre, som har faaet Lov til at bygge deres
Skikkelse, deres Produktion, deres Karakter
færdig...
Man kan frånta ett land dess frihet och dess
vapen. Men böckerna kan man inte sätta lås
för, och det är biblioteken som äro
fosterlandskänslans och frihetsbegärets starkaste
arsenaler. I Danmark och Norge växer i dessa dagar
nationalkänslan fram starkare än någonsin,
och den hämtar sin kraft till stor del ur
böckerna. De levande äro förbjudna att ge
fritt utlopp åt sina innersta känslor, men ingen
kan förbjuda de döda att tala till de levande
de ord, som alla längta att få höra. I en ledare
den 20 april skrev Nationaltidende med äkta
danska tonfall under rubriken ”Lys i Mørket”:
Der læses i Danmark i Dag. Hvor mange af
os er ikke listet hen til Bogskabet, som muntre
Aftener og festlig Sammenkomst ude og
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
