Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: I Tröndelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I TRÖNDELAG
sig upp. Ibland måste vi gå före och trampa
väg själva. Det var mörkt när vi kom fram.
Vi var tvungna att skotta oss ner till dörren i
sätern — en ny timmerstuga — så mycket snö
var det där uppe, och det tog flera timmar
innan vi fått stugan och fäilarna så varma att
vi kunde tänka på att krypa till kojs. Vi bodde
där uppe en hel månad. Hela tiden måste vi
röra oss på skidor. Vi fiskade och åkte i fjället
och skrev och var ensamma och hade det
underbart fram till påsk; då kom det upp mer
folk, släktingar, och då var vi många och hade
det fortfarande underbart. Det finns inget
annat ord för detta. Vi fiskade laxöring på
isen. En del gånger fick vi lake, låka, och den
betraktades som skadlig rovfisk här, som ingen
ville ha något att göra med: det var en
främmande rövare som förstörde öringen. Uppifrån
Andorfjällets topp såg man Snåsavattnet i hela
dess utsträckning. En vit yta långt nere, som
längre fram på våren mörknade till blå. Och
i norr och nordväst Gusliklumpene,
Raug-tjernsfjällen, Reinhornsfjället, Nynesfjällen —
vid Sandöladalen, Bugvasfjällen mot nordost,
Urdalsfjällen i väster, fjällen inne i Lierne,
dit vi skulle fara någon gång. Nedanför oss i
väster låg Andorsjön, och en halv mil längre
bort en av de ensammaste gårdarna i världen:
Græssaamoen. Det tog en till en och en halv
timme att ta sig upp till Andorfjällets topp —
men ner tog det, när vi blivit tränade, bara
några minuter. Man fick vingar, man flög
genom frihetens land — för att ofta plötsligt
virvla runt i fallets ohjälpliga fångenskap, som
snöns kravlande och sprattlande fånge! Från
Laksjön i Lierne och ner till Snåsa gick en
gammal prästväg på Andors norra sida. Den
skulle vi också gå en sommar. En gång gav
vi oss i väg mot Græssaamoen för att besöka
Nils och han hustru, men föret var för dåligt,
det blev sent, vi körde fast vid Andorsjön och
måste vända. Vi åkte aldrig den en och en
halva milen dit; men Nils Græssaamoen
häl
sade i stället på oss flera gånger. En dag kom
han åkande på sina gamla breda fjällskidor i
ett alldeles särskilt ärende: han kom med en
fin isbill som han ville låna mig, en som var
lätt att bära med sig när man var på fisketur.
Han stannade över natten, vi hade en fin
kväll; vi satt och höll brasa, och han berättade
något om sig själv. En gång hade han varit i
Levanger. Han fick ont i magen, på ena sidan,
bch han gick och drogs med det flera dagar.
Till slut blev det så svårt att han gick ner
till Snåsa, det är en bra packe med tunga
norska myr- och fjällmil, och åkte därifrån
tåg — till Levanger — för första gången i sitt
liv. Han trodde, åtminstone under sista delen
av den allt drygare vägen, att han fått häftig,
galopperande, kräfta. Det var
blindtarmsinflammation.
Han beskrev Levanger för oss. Husen,
gatorna, kirken og kaféen, havna og
jernbane-stasjona. Og Sykehuset. Og uroen. Hadde han
ikke vært så svak, vilde han nok ha reist langt
fandenivold til Troonhjem i detsamme. Det
var framför allt Domkjerka han hade velat
titta på. Men — menade han — man får ju
ändå vara tacksam för att man kommit sig så
långt ut i världen som till Levanger. Han
visste, hur allt än vände sig, hur en by såg ut!
Nils kom åkande efter häst någon vecka
längre fram och hade sin lilla flicka med sig.
Han skulle hämta hö i en bu nära sätern och
samtidigt följa med flickan, hon var åtta år,
ner till skoln i Snåsa. Hästen och släden
stannade hos oss, Nils och hans flicka åkte skidor
ner. Han kom tillbaka full av nyheter om
bygden och med post till oss. Han fick svenska
frimärken, som han skulle spara åt flickan.
Han berättade att han brukade vara elglos
under älgjakten på höstarna, drevkarl, alltså,
och var van att umgås både med tyskere og
engelskmenn. Han lät dem snakke på — deras
mål lät värre än bangsunding — och förstod
nog vad de menade, fast han inte begrep själva
2. — B. L. M. 1940. VI.
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
