Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Colliander, Tito, Förbarma dig - Tuominen, Mirjam, Murar - Salminen, Sally, Den långa våren - Bondestam, Anna, Fröken Elna Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN FINLAND
Minns Du Collianders ”Korståget”? Den
står fortfarande som en av de få betydande
romanerna i vår yngsta litteratur och med den
nya boken anser jag Collianders plats som en
av våra främsta prosaförfattare alldeles klar.
Den är genomförd med en lugn och
konsekvent realism, en psykologisk konturskärpa
och en formell behärskning som biter sig fast
hos läsaren. Miljön är en diversehandel i
Helsingfors, där vi med ett barns ögon får följa
några livsöden som skär in i varandra och
utlöser en dramatisk epilog. Dramat kanske
förefaller någon väl dramatiskt och vissa
detaljer kanske verkar avskräckande makabra.
Men det inverkar inte på sak. Romanen bär
den stränga inre nödvändighetens prägel, den
är såsom helhet sann och därför övertygande.
Du vet att Colliander tagit starka intryck av den
stora ryska realismen, men han är ingen epigon.
Han sänker sitt lod djupt ned i den
vardagliga verkligheten, han söker upp de ensamma
och saktmodiga, de svaga och förkomna, de
brutala och olyckliga, han gräver och rotar i
främmande själar, men han bevarar alltid en
djup förståelse för det mänskliga bortom ont
och gott. Sin självständiga hållning och sin
konstnärliga begåvning har han gett ett nytt
övertygande bevis för.
Mirjam Tuominen gjorde 1938 en mycket
uppmärksammad debut med novellsamlingen
”Tidig tvekan”. Nu har hon kommit med en
ny bok, ”Murar”, också den en samling
noveller. Då jag hade läst de första femtio sidorna
av den inledande berättelsen, som skildrar en
ful gammal kvinnas tragik, hade jag en känsla
av att det inte var samma författarinna som
senast. Ett underligt otympligt och stelbent
språk, en skildring av en människa som
förde tanken till en landskapsbeskrivning från
förr i världen. Men småningom vek det
intrycket för denna värme och intensitet, denna
heta puls som jag kände igen. Mirjam
Tuominen är begåvad och hon har mycket att
komma med ännu. I en novell om en hund
och dess upplevelse av en konflikt mellan
människor visar hon vad hon kan. Också i de
andra novellerna finner man många starka
partier. Men hennes människor talar ännu
alltför mycket med samma tunga och hon faller
ibland för ett filosoferande som hon inte lyckas
Omstöpa konstnärligt. Men Du skall minnas
hennes namn och i varje händelse läsa ”Tidig
tvekan” om Du ännu inte gjort det.
Så var det ett par korpulentare böcker. Att
presentera Sally Salminens nya roman ”Den
långa våren” är väl egentligen onödigt — jag
är övertygad om att Du redan varit i tillfälle
att läsa flera anmälningar av hennes bok än
vi på denna sida viken. Men hon hör i alla
fall med i den här samlingen. För att vara
kort så tycker jag att Katrina var bättre: en
bok om en karaktär, en enkel och reslig epik.
Man känner igen Sally Salminen i den nya
romanen, miljöskildringen är äkta, många av
människorna är väl karakteriserade och det
hela är ledigt och levande berättat. Men
romanen blir för lång och ingen kan ju
komma ifrån att Mariana på det hela taget
är ett våp. Upplösningen verkar bilderbok för
snälla barn. Naturligtvis kan man skriva en
roman om ett våp: det är i och för sig inte
något fel. Men Sally Salminens skildring
övertygar psykologiskt allt mindre ju längre man
kommer. Och det bör väl anses vara ett fel.
Som miljöroman står sig ”Den långa våren”
däremot enligt min mening väl och den
representerar en episk genre som säkerligen har en
uppgift att fylla.
Den glada och muntra berättarkonst, som
Anna Bondestam odlade i småstadskrönikan
”Panik i Rölleby”, tog oss här i Finland med
stora famnen. Nu har hon med romanen
”Fröken Elna Johansson” försökt sig på en
helt annan och allvarligare uppgift: att skildra
kontorsslavarnas tillvaro i krisårens
Helsingfors. Boken är väl upplagd och i sak riktig
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
