Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. O. Barck: Brev från Finland - Anmälda böcker - Björling, Gunnar, Det oomvända anletet - Rundt, Joel, Allt talar till ditt hjärta - Mandelstam, Karin, En källas väg - Sylwander, Stefan (Georg Kåhre), Dikt och pamflett - Colliander, Tito, Förbarma dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
Du minns kanske att vår gamle vän
Gunnar Björling för något år sedan åter fann
förläggare efter att länge ha fört en
fribytar-tillvaro. Han är numera i högre grad poet och
i mindre grad profet, vilket inte hindrar att
han i sin nya bok ”Det oomvända anletet”
serverar oss aforismer och filosofiska
betraktelser till efterrätt. Du skall läsa den — inte
för aforismerna som inte är min likör, utan
för dikterna. Det är Björling som förr och ändå
en ny Björling, friare, klarare, intensivare,
hamrande guld i sin underliga verkstad.
För att återknyta till en äldre generation så
skall jag inte glömma Joel Rundt. Hans nya
dikter, ”Allt talar till ditt hjärta”, har inga
egenskaper som ger starkt och omedelbart
genljud. Men de har en mjuk och ren melodi, ofta
i en mollton som för tanken till finska
folksånger, de bärs av en enkel värme och en
livsvärnande tro. Rundts naturkänsla är äkta
och genomlevd, och han har denna ständiga
utblick mot evigheten som utmärker alla våra
lyriker av en mognare ålder. Ett av de ting
han helst dröjer vid är trädet, det jordfasta,
tyst levande, som sträcker sin krona mot
rymden. Visserligen offrar han åt samma
monotoni som Tegengren, men det hindrar inte att
det kan vara rogivande att dröja en stund i
hans sällskap.
Nu blir det inte mycket mera om lyriken
— jag är ju inte någon bokkatalog. Men två
diktsamlingar vågar jag ännu be Dig ha
intresse för. En är Karin Mandelstams ”En
källas väg”. Då man läser den kan man inte
undgå att själv fyllas av dess ljusa glädje och
klarögda livskänsla, som dallrar i enkla,
leende visor med sommarvind och blomdoft
över ängarna. Visst rymmer boken också
allvar, men det är ett allvar som inte är tungt,
utan varmt och trosvisst. Du kan förstå att det
är ganska enastående med en diktbok som i
dessa tider har något sådant att skänka bort.
I en kategori för sig står också Georg
KÅhre och att han kommer sist hoppas jag
inte skall missförstås: det är inte någon
rangordning jag försöker göra upp i det här
brevet. Du kanske känner honom redan under
pseudonymen Stefan Sylwander. Det lönar sig
att träffa honom igen i ”Dikt och pamflett”.
Med skärgårds- och seglarvisor gjorde han
sitt inträde på vår parnass och han låter dem
spela lika friskt och melodiöst som förut. Men
han har också annat att komma med. Han ritar
lustiga och ofta ganska elaka pamfletter om
likt och olikt, han gör filosofiska anteckningar
på vers, han berättar en saga från det gamla
Rom och han hyllar årets månader i ett privat
kalendarium. Men framför allt visar han fram
en — visserligen ganska sparsam —
personlig lyrik som kommer en att stanna och
lyssna. Den här lilla visan ger ett gott prov
på den lätta befriade ton i vilken Kåhre kan
fånga en stämning eller en tankebild:
Var min älskade utan själ?
Var det jord jag tog i famn
och vind och våg, som bar
en kvinnas namn?
En fjäril flög förbi,
en bris strök min kind:
Vad ville du ha mer än jord
och våg och vind?
Ett muntert stänk över bog,
ett fattigt markens strå,
ett ensamt sus i löv
är du också.
Vår prosa är inte yvig. Sedan
diktsamlingarna nu fått flytta upp på bokhyllan är
det inte längre så många volymer som
omringar min maskinpegas. Ett par är ganska
korpulenta till formatet, andra är tunnare.
Jag börjar med en av de tunnare, nämligen
Tito Collianders roman ”Förbarma dig”.
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
