Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Archibald MacLeish: De oansvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARCHIBALD MacLEISH
DE OANSVARIGA
Thomas Mann och H. G. Wells ha sedan världskrisen ingått i sitt akuta skede
och förvandlats från politisk kris till allmän kulturkris ofta uttalat skarpa omdömen
om författare och vetenskapsmän, vilka av ett slags snobbig motvilja mot att besmutsa
sig med politik stillasittande och överlägset åsett hur hela deras domän spelats dem
ur händerna av företagsamma och hänsynslösa men intellektuellt dem vida
underlägsna folkuppviglare och politiker. Denna harmsna och tragiska syn på de
intellektuellas och främst då diktarnas roll eller rättare sagt statistroll i världsdramat delas
av den amerikanske poeten Archibald MacLeish, som med sällsynt vältalighet för
fram den i en artikel i The Nation (18 maj 1940). MacLeish räknas till Amerikas
ledande lyriker och har nyligen hedrats med att utnämnas till föreståndare för
Kongressbiblioteket i Washington, en av världens största boksamlingar. Hans artikel,
som kanske kan sägas måla de intellektuellas uppträdande i något för mörka färger,
avtryckes här — i något förkortad form — med författarens tillstånd.
Historien, om sann historia kan komma att
skrivas i fortsättningen, skall ha en fråga att
rikta till vår generation — till människor som
oss. Den frågan lyder: Varför gjorde inte
vår generations forskare och författare i detta
land, som bevittnade hur litteraturen och
forskningen i stora delar av Europa förstördes
och hur människor, vilkas enda brott var
deras författarskap och forskning drevos i
landsflykt eller sattes i fängelse eller
mördades, och som bevittnade hur samma
destruktiva krafter med samma impulser, samma mål
och samma medel uppstodo i deras eget land
— varför gjorde inte vår generations
amerikanska författare och forskare motstånd mot
dessa krafter, medan de ännu kunde det,
medan det ännu var tid och plats att göra det
med forskningens och diktens egna vapen?
Det är en fråga som historikerna komma
att ställa med intresse — det försynta, kyliga,
inte alltid så kärleksfulla intresse, med vilket
historiker alltid ha ställt frågor till de dödas
vanmäktiga andar. Unga män, arbetande
med de pappersbråtar vi lämnat efter oss,
de gamla tidningarna, marginalanteckningarna,
de tryckta verken, komma att upptäcka, eller
åtminstone inbilla de sig det, att vår
generations forskare och författare i detta land hade
blivit varnade för faran som människor sällan
förut hade blivit varnade. De komma att
upptäcka, eller åtminstone inbilla de sig det, att
västerlandets gemensamma nedärvda kultur,
tack vare vilken våra forskare och författare
existera, hade blivit angripen i andra länder
med en uttryckligt tillkännagiven avsikt att
förstöra. De komma att upptäcka att man var
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
