Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Archibald MacLeish: De oansvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE OANSVARIGA
medveten om denna avsikt. De komma att
upptäcka att en liknande avsikt, stödd av liknande
krafter och skapad av liknande förhållanden,
höll på att göra sig gällande här. Och det
kommer att tyckas underligt för dem, ironiskt
och underligt, att den stora massan av
amerikanska forskare och amerikanska författare
inte gjorde någon ansträngning att försvara
varken sig själva eller den värld, i vilken de
hade sin existens.
Man kommer naturligtvis att göra vissa
reservationer. Man kommer att annotera, att
lärda sällskap och författarsammanslutningar
utformade resolutioner, vari de förklarade sin
lojalitet mot civilisationen. Man kommer att
annotera, att vissa unga romanförfattare och
skalder, sin tids modigaste och mest
helhjärtade, gåvo upp sitt liv som författare, när de
inte längre uthärdade förbrytelserna och
orättvisorna, för att i stället enrollera sig i de
hopplösa arméer, som med våld sökte bekämpa
brutaliteten. Men på sådana, som mötte detta
hot inte med sina kroppar utan med sina
själar, som bekämpade intellektets fiender
med intellektets vapen, som bekämpade faran
med de enda vapen varmed den kunde
betvingas — på sådana kommer man inte att
kunna räkna upp många namn. Och man
kommer att fråga: Varför gingo inte vi,
amerikanska forskare och författare, som blivit
varnade ej blott genom uttryckliga hotelser utan
genom påtaglig handling, varför gingo inte vi
till motattack, medan de vapen vi bäst kunde
hantera — idéernas och ordens vapen — ännu
kunde komma till användning?
Det är inte en fråga, på vilken vi äro
alldeles oförberedda. Vi ha skrivit ned våra svar
nu under många år i handling och vanmakt,
i ord och tystnad — i lärda artiklar i de
vetenskapliga tidskrifterna och i
diskussionsartik-lar i de allmänna tidskrifterna, i böcker, i
uttryckslösa ansikten efter häftiga anföranden,
i uttråkade blickar, som vägrat att hysa tilltro.
Det svar, som vi ha förberett och nedskrivit
för historiens räkning, är det svar som
Lio-nardo säges ha givit Michelangelo, när denne
klandrade honom för hans kallsinnighet inför
florentinarnas olyckor. Det är så vi och vår sort
svarat vid många andra tidpunkter och
tillfällen. ”Ack”, sade Lionardo, ”studiet av det
sköna har helt upptagit mitt sinne.” Studiet
av det sköna, av historien, av vetenskapen har
helt upptagit vårt sinne, och vår generations
olyckor äro inte något som angår oss. De äro
praktiska och politiska angelägenheter för
praktiska och politiska människor, men den
lärde och konstnären, han har att syssla med
andra, högre och mera bestående ting.
Detta är det svar vi nedskrivit för historiens
räkning. Jag undrar, om det kommer att
tillfredsställa de ironiska män, som komma att
ansätta oss på den andra strand där Tiresias
fick blod att dricka och förmåddes svara. Jag
tror verkligen inte, att det kommer att
tillfredsställa dem. Ty det har inte tillfredsställt oss
själva. Vi säga med stor bestämdhet och
auktoritet, genom vår tystnad likaväl som genom
våra yttranden, att vår generations olyckor äro
ekonomiska och politiska olyckor, som den
lärde gör klokast i att ej befatta sig med. Och
när vi säga det stödja vi oss på moderna
politiska auktoriteter, för vilka alla problem te sig
som politiska eller ekonomiska. Men fastän
vi säga det, tro vi själva inte därpå. Ty vi
ha studerat dessa olyckor. De ha utspelats
mitt för ögonen på oss. Och vad vi sett
är detta: att vår tids olyckor inte äro de
olyckor, som filosoferna, teoretikerna och de
politiska historikerna beskrivit för oss. De äro
inte praktiska angelägenheter för praktiskt
folk och därmed ingenting för de lärde.
Tvärtom, det är den praktiskt verksamma
människan och hon ensam — den människa, som
endast bekymrar sig om mat för dagen och
tak över huvudet — som lugn kan förbli
in-different inför dessa bekymmer. De ting hon
5. — B. L. M. 1940. VI.
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
