- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni-augusti 1940 Årg. 9 Nr 6 /
477

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Archibald MacLeish: De oansvariga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE OANSVARIGA

Ryssland och Spanien och annorstädes, inte
ens lögnens uppenbara triumf framkallade
något sådant svar som Voltaire på sin tid
skulle ha givit. Och därför, därför att den
man som kunde ha varit las Gasas eller Voltaire
inte existerar, den man som är beredd att
försvara själslivets integritet gentemot varje yttre
våld, som är beredd att försvara det andliga
arbetet och dess skapelser och dess
förutsättningar, icke allenast i sin arbetskammares
lugna trygghet eller i de lärda tidskrifternas
diskussioner utan offentligt och med fara för
sitt eget liv. Han finns inte, därför att den
auktoritative, fullrustade skriftställaren inte
längre existerar. Det finns inte längre någon
som tar ansvar för det hela; the man of letters
funktion har uppdelats på två händer, på
forskaren och på författaren ...

Det förflutna är den lärdes värld, det
närvarande är författarens. Författaren uppfattar
endast det närvarande på tingens yta och låter
det förflutna ruttna i sina egna sophögar. Den
lärde gräver sin elfenbenskällare i det
förflutnas ruiner och låter det närvarande sjukna
bäst det vill. På några få undantag när —
Thomas Mann till exempel — är klyftan mellan
dessa båda världar fullständig. De historiska
romaner, som äro så på modet för närvarande,
vulgariseringen av vetenskapen i
populariserande syfte, förenklingarna av filosofien äro
endast en planka, utlagd över klyftan för att
ytterligare accentuera hur avgrundsdjup den
är. Att det skall anses nödvändigt att spänna
så bräckliga spångar mellan den ena och den
andra sidan av bildningens värld visar hur
djup och katastrofal splittringen är.

Att forskningen eller dikten var för sig lider
av denna förändring kan inte bevisas. Det är
möjligt, att vetenskapen blir mera vetenskaplig
på det sättet och dikten renare. Ja, det finns
många som anse, däribland jag, att vår tid har
frambragt flera stora författare än någon
annan period med undantag för de allra

största, och det finns vetenskapsmän nu, som
äro lika skarpsinniga, omutliga och hängivna
som någonsin tillförne. Men nu är det inte
fråga om ypperliga prestationer på det ena
eller andra området. Nu gäller det kulturens
försvar, försvaret i bokstavligaste bemärkelse
av den civilisation, som människor ha känt
under de sista tvåtusen åren. Och därvidlag
är det en tragisk och oersättlig förlust, att
forna tiders allroundskriftställare ersatts av
i och för sig utmärkta specialister på det ena
eller andra området. Ty varken den möderne
forskaren eller den möderne diktaren påtar
sig ansvaret för detta försvar. Tvärtom hävda
de en oansvarighet, som är lika fullständig
som den är egendomlig.

Det är inte för intet som den möderne
vetenskapsmannen uppfunnit
doktorsavhandlingen som sitt förnämsta bidrag till
litteraturen. Doktorsavhandlingen avspeglar som
ingenting annat den värld han lever i. Den är
ett arbete gjort för arbetets skull — ytterst
samvetsgrant, ytterst mödosamt och ytterst
oansvarigt. Den möderne vetenskapsmannen är
båda dessa saker — fullkomligt samvetsgrann,
arbetsam och kompetent, fullkomligt oansvarig
när det gäller att rädda sin värld. Han erinrar
sig, hur i inbördeskrigets England Royal
So-ciety grundades av lärda män, som endast
ägnade sig åt sina normala sysslor. Han erinrar
sig, hur de lärda höllo lärdomens lampa
brinnande genom andra krig och farligheter.
Han tänker inte på att de lärda dåförtiden
också gjorde annat än att putsa lampveken.
Han tänker heller inte på att farorna skifta
och kunna bli större. Han har sitt arbete att
uträtta. Han har sin bok att fullborda. Han
hoppas, att kriget inte skall förstöra det
manuskript han håller på med. Han är den rena,
fulländade representanten för oansvarigheten,
mannen som handlar som om elden inte skulle
kunna bränna honom, därför att han ingenting

477

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 22 15:56:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-6/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free