Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Archibald MacLeish: De oansvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARCHIBALD MACLEISH
undersökningar och ställa frågor, så att våldets
och förtvivlans revolution kunde blomstra och
fullfölja sina möjligheter.
Det är mot denna upplösning och inte mot
någon viss politisk meningsskiljaktighet, inte
mot något tillfälligt ekonomiskt sammanbrott
— det är mot denna direkta, klart uttalade och
avsiktliga attack mot kulturmänniskans värld
och liv och arbete, som den amerikanska
intelligensen har förhållit sig indifferent. Eller
om också inte indifferent så dock passiv:
avvaktande, rädd och passiv. Och det är här
historien kommer att sätta in sin fråga: Hur
kunde vi sitta som åskådare till ett krig mot
oss själva?
Jag tror för min del, enbart på basis av
vad jag själv sett och hört, att det varken är
brist på mod eller brist på klarsyn utan en helt
annan orsak, som hindrat vår generations
intellektuella här i landet att handla till
självförsvar. Jag tror att denna orsak ligger i det
sätt, varpå det intellektuella arbetet är
organiserat i vår tid. Framför allt tror jag det beror
på att det intellektuella ansvaret nuförtiden har
blivit delat på två händer och därigenom
för-störts.Människor med intellektuella plikter, de
som skulle ha gått till aktion, ha delat sig i två
kaster, två kulter — forskarna och författarna.
Ingen av dessa kategorier åtar sig ansvaret för
kulturen i dess helhet eller för dennas försvar.
Det var en tid för hundra eller tvåhundra
år sedan, då män som utövade dessa
sysselsättningar utan en sekunds tvekan skulle ha tagit
på sig ett dylikt ansvar. För hundra år sedan
voro författarens och forskarens yrken
förenade hos en och samma: the man of letter,
den lärde skriftställaren, och det var han som
hade ansvaret för allt som rörde själen...
Han var en lärd person, vilkens lärdom inte
var till för sin egen skull i något slags
akademisk narcissism utan för att livet skulle få en
dräglig utformning i hans tid... Han var
därför med nödvändighet en person, som
påtog sig ansvaret för att det andliga livets
gemensamma och samlade erfarenheter skulle
skyddas, ty dessa erfarenheter voro för honom
själva den luft han andades, hans tänkandes
perspektiv. Författarskap var inte ett
ornament, ett smycke, utan ett medel till vissa mål,
ett vapen, det starkaste av alla vapen och ett
vapen som var till för att användas. Vadhelst,
som hotade lärdomen och lärdomens syften,
utmanade pennans män. Vadhelst, som hotade
sanningen eller tystade frågandet eller förgrep
sig på konsten eller tankefriheten, förgrep sig
mot dem. Och de slogo tillbaks med alla de
vapen, som ordets mästare kunde finna på.
Milton, som försvarade tankefriheten i
meningar som överlevt alla dem som angrepo
friheten, Voltaire, som åt historiens löje
utlämnade de tyranner som voro stora tills han
gjorde dem små, Bartholomeus de las Casas,
som angrep grymma präster och brutala
översittare med sanningens fruktansvärda vapen —
dessa tre voro pennans män, män som kände
sig skyldiga att försvara tankens domäner inte
i eget utan i det allmännas intresse.
Hade sådana män levat i våra dagar, hade
våra dagars intellektuella varit samlade och
lojala, så skulle enligt min uppfattning de
väpnade bandens revolution aldrig ha lyckats i det
svåraste av alla avseenden — i att korrumpera
det andliga livet. Mord blir inte rättfärdigat
genom att mord begås. Mord rättfärdigas
genom att människorna fås att tro, att mord
inte är något ont. Och detta kan endast
åstadkommas genom andlig korruption. Och den
andliga korruptionen blir möjlig endast när
de som borde uppträda till de andliga
värdenas försvar äro stumma.
De äro stumma i vår tid, därför att det inte
finns några röster, som våga ta till orda. Inte
ens de mest otroliga propagandalögner, inte
ens korrumperingen av själva ordet i Tyskland,
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
