Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Italiens öde - Anmälda böcker - Borgese, G. A., Goliath, the March of Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ITALIENS ODE
Historieskrivning ur emigrantsynvinkel
1.
Giovanni Papini i Florens har, obekymrad
om den skäligen olösliga motsättningen
mellan katolsk tro och fascistisk krigsromantik,
nyligen utsänt en skrift ”Italia mia”
(Val-lechi), där han försöker ge en bild av Italiens
måttlösa storhet och makt och vill hävda, att
den europeiska bildningen är en italiensk
skapelse.
Han samlar sina argument i följande
punkter:
1. Italien har i ett halvt årtusende hållit
den europeiska enheten levande i och med det
romerska riket. 2. Italien har skapat
ytterligare en övernationell instans i den katolska
kyrkan. 3. Italien har fött en rad väldiga
ledaregestalter, som höjt både italienarna och
andra folk — Mazarin och Napoleon var
italienare. 4. Den politiska vetenskapen är en
italiensk uppfinning. 5. Det enda försök som
gjorts att samla alla Europas folk mot en och
samma fiende var en aktion av en italienare,
påven Pius II, och det enda försök som gjorts
att samla alla Europas stater under en hatt
var Napoleons. 6. Italien har skapat den
autarkiska princip, som dominerar det
tjugonde århundradet. 7. Italien har ensamt med
full kraft tagit upp kampen mot den
euro-G. A. BORGESE: Goliath, the March of Fascism.
Tho Viking Press. New York 1937.
peiska kulturens dödsfiende, den ryska
bolsje-vismen. 8. Italiensk kultur har alltid haft en
universell syftning och fått universell
betydelse. 9. Italienaren äger en mänsklig jämvikt,
som gör honom skapad att leda.
Det ligger förvisso mycket i dessa
synpunkter, och frånser man den franska finns det
nog ingen annan nationell insats som betytt
mer för den gemensamma västerländska
civilisationen än den italienska.
Ändå har man på känn, att någonting är
radikalt oriktigt i denna stolta åskådning.
Har inte det italienska folket också vissa
djupgående brister — eller rent av rötor —
som man inte återfinner i samma omfattning
hos andra folk, och som gör, att den nya
italienska kulturens förbindelse med
västerländska grundvärden ibland förefaller litet lös?
Man kan fatta, att Papini mitt under den
fascistiska kulturens högperiod inte kan se
mycket annat än sitt folks härlighet. Det finns
emellertid en annan briljant italiensk
författare, som ser saken i ett litet annat
perspektiv. Det är G. A. Borgese, känd sedan
gammalt som både skönlitterär författare och
kritiker, nu i landsflykt i Amerika. Borgese har
tidigare länge deltagit i den synnerligen
ivriga italienska estetiska debatten kring
Croce. Han har författat ett stort verk ”Storia
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
