Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Willy Heimann: För boksamlaren - Anmälda böcker - de Bury, Richard, Philobiblon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
icke förmått utsläcka. Den har efter de
trassliga förvecklingarna och ärendenas besvärliga
krokvägar och politikens nästan outredbara
irrgångar låtit oss en kort stund andas en
mild fläkts behag ... Vilket flöde av njutning
gladde icke vårt hjärta, så ofta som vi hade
tid att besöka och stanna i Paris, världens
paradis ... Där togo vi sannerligen fram våra
skatter och löste upp penningpungarnas
snodder och gåvo med glatt hjärta ut våra
penningar och köpte ovärderliga böcker för
smuts och sand ... Vi skola nu tillägga den
bekvämaste vägen, på vilken en stor mängd
såväl gamla som nya böcker kommit i våra
händer ... Tiggarmunkarna vandrade kring
land och hav och genomströvade hela
jord-kretsen, snokande igenom de olika
provinsernas universitet och högskolor, ivriga att tjäna
våra önskemål i säker förhoppning om
belöning ... Förutom alla dessa ovan berörda
utvägar gjorde vi bekantskap med bokförarna
och bokhandlarna icke blott inom hembygdens
råmärken, utan även de över Frankrikes,
Tysklands och Italiens konungariken
kringspridda, och dessa hindrades ingalunda av
avståndet, ej heller avskräcktes de av havets
stormar, ej heller av brist på penningar för
sina utlägg, från att översända eller skaffa oss
de önskade böckerna. De visste full väl, att
det hopp, som de ställt till oss, icke kunde
gäckas, utan att de kunde räkna på riklig
betalning med ränta...” Av alla dessa
personer begagnade sig biskopen av Durham,
som han själv säger, liksom av en bokdragande
magnet, och i de fall då han inte lyckades få
tag i själva handskrifterna lät han göra
avskrifter, varför ett stort antal skrivare,
bokbindare, korrektorer och illuminatorer
ständigt befunno sig i hans närhet.
Richard de Bury skulle emellertid inte ha
varit en verklig bibliofil i våra ögon om han
inte hade satt värde på det ”makalösa”
tillstånd, ”utan den minsta beskärning”, som
utmärkte de böcker han fick av munkarna i
klostren, som han betecknade som ”karen med
den bästa pressningen”. Det var icke alltid
som böcker behandlades med tillbörlig omsorg
ens av munkar och präster eller ännu mindre
av universitetsstudenterna. Ett helt kapitel i
boken handlar om ”visandet av tillbörlig
akt-sarnhet vid böckernas vård”. Där heter det om
munkarna: ”Först och främst må fullkomlig
sans och måtta iakttagas vid böckernas
tillslutande och öppnande, så att de varken öppnas
i brådstörtad hast, ej heller efter slutat
påseende läggas undan utan att ha vederbörligen
tillslutits. Ty det höves att med långt större
omsorg vårda en bok än en sko.”
Studenterna anklagas för särskilt stor ”oförsynthet”.
”Knappt ha de lärt sig avbilda
bokstavsfor-merna, genast, om tillfälle gives dem, börja
de uppträda som föga passande glossatorer
till de vackraste böcker ... Latinisten,
sofis-ten och vilken okunnig skrivare som helst
prövar där sin pennas lämplighet, vilket vi
mycket ofta hava sett lända de vackraste
böcker till men med avseende på både deras
nytta och deras pris.” Han uttalar även sin
förkastelsedom över de ”tjuvar” som stympa
böcker genom att skära av remsorna utmed
kanterna för att skriva sina brev på dem.
Dessa oskick bland studenterna i det
medeltida universitetslivet brännmärkas även av
andra samtida.
Tyvärr veta vi så gott som intet om
boksamlingens innehåll. Det finns ingen anledning
att tro att Richard de Bury inskränkte sin
samling till att omfatta bibeln och
kyrkofäderna. Tvärtom framgår det av hans
sinnrika och ofta förekommande citat och
ordlekar att han kände väl till klassikerna.
I vilken utsträckning Richard de Bury själv
studerade källorna och hämtade sitt vetande
ur dem framgår inte av Philobiblon, liksom
inte heller om han var en bibliofil, som sökte
efter det bästa, eller snarare en biblioman,
som samlade mera rubb och stubb. Petrarca,
som träffade Richard de Bury vid påvehovet
i Avignon, fällde det omdömet att han var
”vir ardentis ingenii nec litteris inscius”.
Låter icke också detta omdöme av en skald
och humanist, som själv studerat och samlat
antika källskrifter, samt hans personliga
bekantskap med biskopen, som i sin bok
häftigt protesterar mot de avskrifter i vilka
böckerna återfödas, förmoda att Richard de
Bury inte endast kände till sin tids
encyklope-dier utan även öst ur källorna och samlat på
originalhandskrifter ?
Även om det var en självklar sak för
honom, som satte likhetstecken mellan
kärleken till böckerna och kärleken till visdomen,
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
