Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Från bokhyllan - Anmälda böcker - Hamsun, Knut, Pan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
KNUT HAMSUN: Pan. Kristiania 1894.
”1 de siste Dager har jeg tænkt og tænkt
paa Nordlandssommerens evige Dag. Jeg sitter
her og tænker paa den og paa en Hytte som
jeg bodde i og paa Skogen bak Hytten og jeg
gir mig til at skrive noget ned for at forkorte
Tiden og for min Fornøielses Skyld.”
Det är inkörsporten till Hamsuns verk, även
om Sult kom tidigare. När man står inför
raden av volymer tycker man att Pan är så
berömd och att man minns den så väl att man
egentligen borde börja med något annat. Mest
frestar då kanhända En Vandrer spiller med
Sordin och dess förspel Under Høststjernen.
Men hos Hamsun är man i början framför
allt på jakt efter sin egen ungdom, och i de
sistnämnda böckerna är det redan en
resignerad halvgamling som för det hamsunska
jagets talan. Så stöter man vid en hastig
genombläddring på dessa inledande ackord
om Skogen, Hytten, to grønne Fjær i et krönet
Ark Postpapir och Æsop, min Hund som jeg
senere skjøt — dessa ackord som på ett nästan
musikaliskt sätt samlar det väsentliga i temat
och förbereder dess genomföring. Och man är
fången i stämningen.
Pan är inte en roman, inte en ”riktig” bok,
utan ett väldigt prosapoem, en väldig fresk.
Den hör till de böcker som själva skapat sin
genre. Hela Hamsun leder för övrigt tanken
till en annan stor konstnär, norrman också
han: till livsfrisens, svartsjukemotivets, de
ångestfulla sommarnätternas Munch. Sällan
har två samtida konstnärer i så hög grad
kompletterat varandra. Själva deras utveckling
visar en stark parallellism: från den
ungdomliga och ändå så kvalfulla livsberusningen
fram till de mogna årens episka bredd och
överlägsenhet.
Man tänker sig gärna först att det är tack
vare tiden som deras utveckling tagit denna
riktning, att vår tid trots allt kommit att se
sundare på saken, att de erotiska problem som
80- och 90-talen med förkärlek dröjde vid
ändå kommit ett steg närmare sin lösning.
När man åter möter den forpinede, ulykkelige
Edvarda och Thomas Glahn, som också är
olycklig trots all verklig primitivitet varmed
naturen utrustat honom, då är det inte utan
att man är en aning på sin vakt. Det vill säga:
man tror nog på dem men gärna under det
hemliga förbehållet att de tillhör en annan
tid. För övrigt ter sig inte
människoskildringen vid första påseendet som något
väsentligt i Pan, fastän den sedan tycks en väl så
väsentlig som naturskildringen. Allt flyter och
skimrar i boken, det ljus som kastas såväl över
scenerier som människor är förrädiskt och
overkligt som sommarnatten själv —
människorna verkar personifikationer av naturen
och naturbeskrivningarna verkar omdiktning
av deras känslor. Natur och människor kan
inte skiljas åt. Man tror på Edvarda som på
vintermörkret och dess sönderslitna grubbel
och på Glahn som på sommarnatten och dess
sinnliga berusning. Men just i denna
smulten-het ligger bokens tjusning och storhet även i
avseende på människoskildringen.
Det är betecknande att Hamsun ansett sig
böra ta upp Edvardafiguren till förnyad
behandling på ett nyktrare, mer psykologiserande
plan i Rosa och Benoni. Vad man där får veta
om henne förtydligar och förklarar nog en
del men berövar henne i gengäld den nästan
fysiska påtaglighet hon ägde i Pan och gör
henne till en skugga. Genom att följa hennes
vidare öden, hennes erotiskt-religiösa
grubblerier, scenerna med lappen Gilbert, hatet och
oviljan mot den livsbejakande fadern får man
däremot klart för sig att hon som kvinnotyp
är absolut modern. Hon är ingen
80-tals-kvinna — eller vad man småningom och
kanske orättvist kommit att mena med det.
Hennes hysteri är den evigt kvinnliga:
lidelsefull men ständigt till tre fjärdedelar otillfreds-
6. — B. L. M. 1940. VI.
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
