Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nordenfalk, Carl, Katalog över Conrad M. Pineus’ konstsamling, anmäld av Gustaf Näsström - Kronprinsessans bok för Finlands Röda kors, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Lyckligtvis har Conrad Pineus själv inte
kunnat avhålla sig från att medarbeta i
katalogen. Han gör det dels genom en inledning,
i vilken han berättar om hur det kom sig, att
hans intresse för konst, tidigast väckt genom
Josephsons ”Strömkarlen” på
Stockholmsutställningen 1897, småningom utvecklat sig till
ett behov, dels genom ett antal korta, ofta
kvickt tillspetsade notiser om hur han
förvärvat de olika konstverken och vad han
själv eller deras upphovsmän tyckt om dem.
Dessa notiser utgöra en ytterst nöjsam lektyr
och ge ibland på ett par rader en hel liten
karakteristik, så till exempel när det om
Dar-dels ”Dam i gröna pyjamas mördande herre
i svarta” meddelas, att ”Dardel förklarade
på sitt stilla, långsamma sätt, att man
förstår taflan bättre, om man vet, att det är
chokolad och inte kaffe, som rinner ur den
utslagna kannan”. Gustaf Näsström
Kronprinsessans bok
Kronprinsessans bok för Finlands Röda Kors.
Norstedts 1940. 5:—.
”Kronprinsessans bok” heter en vackert
utstyrd volym som länge har legat på
recensentens bord och härmed rekommenderas
tidskriftens läsare till sommarlektyr. Den
innehåller förströelse, dikter och allvarliga essayer
samt artistisk ögonfägnad i form av mycket
vackra etsningar och andra reproduktioner.
Förordet fäster man sig vid: det ger ett
ovanligt varmt och spontant uttryck åt den gripna
beundran som med enastående styrka bröt
fram ur svenska folket vid bevittnandet av den
finska kampen. ”Han låter sitt tal utgå till
jorden, hans ord löper med hast”, heter det i
Psaltaren, men bland alla de förstummande
oerhörda tecken och fenomen som i rasande
fart har avlöst varandra framstår ännu bara
den finska händelsen på ett helt och hållet
egenartat sätt stjärnlikt klar och fast och som
något som redan som legend ingår i den
andliga och ovanskliga världen.
De författare som medverkar i volymen hör
väl i stort sett till de bofasta, de som känner
sig förankrade i något eller söker sig till en
sådan förankring. Torsten Fogelqvist skriver
om ”Skinnet och själen”, en motsättning som
man har den största anledning att ställa sig
själv inför minst en gång om dagen. Ivar
Harrie anför i ett stycke briljant retorik stolta
ord av en viss diktens och verklighetens
konung Teseus från Aten på 420-talet, Eyvind
Johnson skriver om markens fosterlandskärlek
och Berit Spong om den som är kulturellt
förankrad. Några berättar finländska intryck och
Marika Stiernstedt ställer fram den polske
diktaren Mickiewics som en symbol för det
olyckliga polska folkets själ. ”Vill du se under,
äg blott ett hjärta och se till hjärtana. Giv dina
krafter i proportion till dina syften, inte dina
syften i proportion till dina krafter.” —
Hasse Z. snitsar till ett kåseri som blir en lika
besk som konturskarp gravskrift över den epok
som var ”en förtjusande idyll”. Man längtar
inte dit igen från den gigantiska nutiden.
Kritik stiger också som ett slags perspektiv
eller summa summarum ut ur en med klipsk
och karakteristisk dalahumor skriven novell
med titeln ”Fyra gummor” av Carl Larsson
i By. På en sjuksal ligger fyra fruar. Den ena
har något åt njurarna, den andra reumatism,
den tredje något åt magen, den fjärde något åt
själen. Deras samtal går ut på att ordna sitt
förhållande till Gud. Det är mycket tal om synd
och straff. Fru Bengtsson vet mest om vad Gud
vill. En man med det svenska namnet
Johansson, som ligger i salen intill, slår en dag upp
dörren till de fyra gummornas sal och försöker
befria dem genom att hänvisa till naturens
skaparkraft. Men ingenting kan vara de fyra
gummorna mer främmande; dörren slås igen
om Johanssons enkla livsdyrkan. Och med
rätta, eftersom de sökte kravets fordrande
Gud: Kafkas snarare än Lawrences. Novellen
har i sitt djupsinne trådar till de övriga
bidragen, särskilt till uppsatser av Alf
Ahl-berg och Manfred Björkquist, som behandlar
kristendomens roll som fundament i den
västerländska kulturen. De fyra gummorna — som
obestridligt tillhör denna — är olyckliga och
snedvridna människor, men än så länge dock
både levande och människor, som kunde säga:
”Jag grubblar, alltså är jag till.” De som
sysselsätter sig med kulturens grundvärden
måste tydligen borra sig djupare in till kärnan
bakom -ismerna och finna de rätta orden. En
sådan strävan spåras också genomgående i den
omväxlande volymen. Margit Abenius
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
