Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf: Själen. En posthum novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
SJÄLEN
Det är ett lungsotssanatorium, som är anlagt
ute på en stor naken hed. Så långt man kan
se, finns inga andra byggnader, inga kullar,
inga träd. Utsikten kan väl sägas vara mäktig,
oändlig, men är på samma gång tröstlöst
enformig. Havet är inte långt borta. Det syns
visserligen inte från sanatoriet, men det ger
sin närhet tillkänna genom den fuktiga blåst,
som nästan alltid jagar över heden och aldrig
tyckes kunna komma till ro.
Över hela den vida heden växer ljung, som
står i sin rikaste blomning och ihopkrupen
bland ljungtuvorna sitter en själ, en stackars
liten människosjäl.
Den har dött och gått in i ett nytt liv för
bara några timmar sedan. Nu sitter den där
under ljungen och försöker att finna sig till
rätta i sin nya tillvaro.
Den vet mycket väl, att den är död. Den har
ett klart minne av allt, som har hänt den. Ännu
igår låg den sjuk i läkarbostaden, som är
uppförd bredvid den stora sanatoriebyggnaden.
Den döda själen påminner sig tydligt, att den
har varit gift med den förre överläkaren vid
sanatoriet. Det var därför, som den bodde
i läkarbostaden.
Men den stackars döda och hennes man ha
inte bott där länge, bara några månader. Kort
efter att de hade flyttat dit, överfölls mannen
av en underlig sjukdom, tynade bort och dog
utan att någon ens kunde säga namnet på den
sjukdom, som dödade honom. Deras två barn
överföllos av samma onda och gingo bort de
också utan att någon bot kunde finnas. Till
sist hade hon själv gripits av sjukdomen, precis
på samma sätt som man och barn före henne.
Och nu har hon dött ungefär vid sjutiden på
morgonen. Någon, hon kan inte säga vem,
kom in i sjukrummet, böjde sig över henne,
lyfte henne med stor ömhet och rädsla för att
göra henne illa upp ur bädden och bar ut
henne på den stora heden.
Hon hade behållit sansen hela tiden. Just
som hon fördes bort, såg hon hur sköterskan,
som hade vakat vid bädden, sprang upp och
med stor förfäran stirrade ner på en orörlig
människokropp, som låg utsträckt under täcket.
Själen hade förstått, att det var den kroppen,
som hade tjänat den till bostad under
livstiden, och att den nu, sedan själen hade lämnat
den, var ett livlöst lik.
Sj älen tänker igenom händelseförloppet gång
på gång, liksom för att inskärpa hos sig, att
den är död och skild från det jordiska. I alla
fall händer det ett par gånger att
obetydliga glädjeämnen och lika obetydliga farhågor
dyker upp ur det förgångna, den fröjdar sig
åt en gunghäst, som den har lyckats skaffa
åt sonen, och i nästa ögonblick kommer den
ihåg, att gossen aldrig fick rida på den. På
samma sätt är själen ängslig för att den inte
skall hinna flytta bort ur sin bostad, innan
den nye överläkaren kommer. Den vet ju, att
en ny överläkare är utsedd, och att han kan
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
