Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf: Själen. En posthum novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
vara att vänta när som helst med sin familj.
Men just som den är som mest förtvivlad över
att sjukdomen hindrar den från att komma
bort i tid, påminner den sig, att döden redan
har löst svårigheten. Den livlösa kroppen
ligger visserligen kvar i läkarbostaden, men den
skulle inte vålla de nykomna mycket besvär.
Bostaden hade blivit utrymd på ett effektivt sätt.
Just som själen tänker på detta med
överläkaren, kommer en myra krypande. Den
kryper fram över marken utan att på minsta
sätt vika undan för den liggande, men dylikt
är ju vanligt med myror, som inte är skygga
djur. Denna här bär sig dock rätt besynnerligt
åt. Den kryper in på ena sidan av den dödas
hand och kommer ut på andra hållet. Då själen
ser detta, känner den sig påmint om något
gammalt, som den har upplevt förr i tiden.
En gång förr har den varit en varelse av tunn
dimma, en skugga, som en myra kunde
genomtränga. Den vet inte när. Det måtte ha varit
för mycket länge sedan.
Själen ligger och forskar i sina minnen. Är
det inte så, att den en gång har varit fri, lätt,
obunden? Sedan har den varit fängslad, den
har varit instoppad i ett jordiskt omhölje. Den
har varit tung, den har haft en fast form, den
har uppfört sig efter människosätt. Den har
lidit, den har älskat. Den har varit på något
sätt insnärjd i tusen, tusen band.
Den känner sig genomilas av lycka över att
än en gång vara fri, vara bara själ, men denna
känsla av ljus fröjd försvinner ögonblickligen.
Det jordiska har ännu ett för starkt grepp om
den. Själen saknar människolivet. Den är som
en fånge, som klagar över att den har nödgats
lämna sitt fängelse. Friheten är tom, den är
ängslande. Själen vet inte, vartill den skall
användas. Den har glömt, hur den
fordomdags tillbringade sin tid.
Den saknar människors kärlek, små barns
smekningar, livets spännande spel. Vad är
friheten annat än övergivenhet, ensamhet,
glädje
löshet? Den sträcker ut sina skugglika händer
mot himlen och kvider av saknadens smärta,
av den hemlöses hjälplöshet.
Mitt i denna själens förtvivlan, märker den,
att ett par människor kommer gående över
heden rakt åt det håll, där den befinner sig,
och som den ännu inte har hunnit att sätta
sig in i sitt nya tillstånd, blir den alldeles
förskrämd. ”Men jag är ju alldeles naken”,
tänker den. ”Det här går inte an. Jag har
varken filt eller täcke att skyla mig med.”
Utan att tänka på att den nu, sedan den
har lämnat kroppen, måste vara osynlig, kurar
den ihop sig under de blommande
ljungstånden. Det är det enda, den kan göra. Den tror,
att den genast skulle bli upptäckt, om den
reste sig och försökte smyga sin väg.
Ett ögonblick ser det ut som om de två
människorna hade fått syn på den, ty de
stannar alldeles i närheten. Själen ser dem
mycket tydligt. Det är en ung man och en
ung kvinna, båda vackra, ack så vackra, båda
klädda i vitt. Själen förstår genast, att detta
måste vara den nya överläkaren och hans
hustru, som alltså verkligen har kommit denna
morgon.
Den unga frun har emellertid böjt sig ner
över de blomtyngda ljungstånden och börjat
bryta några kvistar.
”Vi behöver inte gå längre”, säger hon till
mannen. ”Vi kan inte finna vackrare ljung.”
Själen märker till sin stora förvåning, att
den nykomna har tårar i ögonen och talar
mycket lågt och dämpat. ”Vem kan det vara,
som hon sörjer?” tänker den.
”Jag tycker, att det passar bäst, att vi klär
kistan med ljung”, säger den unga frun. ”Den
röda ljungen har säkert varit henne till stor
tröst i hennes lidande. Stackars arma
människa.”
Hon kommer inte längre. Rösten kväves av
frambrytande tårar.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
