Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
seglats över himlen. När han på det sättet
greps på bar gärning spratt han till som för
en plötslig köldförnimmelse, som om man
släppt en istapp på ryggen på honom. Med
sänkta ögon tog han sedan emot lärarinnans
tillrättavisningar och led skrubb och snubb
utan att höja ett ord till försvar.
Oskars far var brunnsgrävare men när
Oskar föddes hade fadern redan varit död en
månad. En brunn, hans egna händers verk,
hade rasat över honom, dödat och begravt
honom på en gång. Pojken gick därför under
moderns namn och kallades Marnas Oskar.
Marna var väverska och bodde i sin egen
stuga i byn. Hon var trägen i vävstolen och
som arbetet räckte till hade hon bärgning för
sig och sonen.
Så stilla och obemärkt som Oskar färdades
bland oss hade hans försvinnande för en stund
från den synliga lärjungekretsen gott kunnat
passera oanmärkt. Men när fröken Jensen nu
återvände till katedern såg hon Bibliska
Histo-rian på Oskars plats, en öppen bok som
pockade på en läsare. Från bokens närvaro
slöto sig hennes trötta tankar till Oskars
frånvaro och hon stannade.
— Oskar! kallade hon men fick inte svar.
Hon var van vid att Oskar ibland var såsom
en dumbe och därför kallade hon den ena
gången efter den andra medan hon knackade
med knogarna i bänken. Men hon var utmattad
av hostattacken och hennes handlande saknade
eftertryck. Först när jag kommit henne till
hjälp med en ordentlig spark under bänken
återvände Oskar till verkligheten. Förvirrad
kröp han upp på sin plats, prisman höll han i
handen.
— Se på mig, Oskar! sade fröken Jensen
strängt och sorgset.
Han måste möta hennes sjuka blick från de
rödsvullna ögonhålorna och då fylldes hans
stora, mörka ögon av tårar.
— Lova mig nu att följa snällt med i
boken! bad hon.
Han var då så tjock i halsen att han inte
kunde tala, bara nicka stumt till svar. Fröken
Jensen tog från honom glasbiten, vaggade upp
i katedern och fortsatte läsa om profeten Elisa.
Oskar sneglade förstulet på mitt pekfinger för
att hitta rätta stället i sin bok. Och den
timmen hunno vi slutet på berättelsen, där
Herren i den staden Dothan öppnar profetens
tjänares ögon och låter honom se berget fullt
med brinnande hästar och vagnar omkring
Elisa. Det var sista timmen och vi avslutade
den med en psalm. Så gick en dag än från
vår tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
