Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄNG VID EN GRAV
och kikade i nyckelhålet. Han viskade att han
inte såg mera än ändan på doktorn.
Tunga och dova gingo dagarna som följde.
Stillheten var fylld av ångest och det gick
orgeltoner i spiselröret som annars dånade så
muntert mitt i salen. Fröken Lindman talade
lågt, nästan viskande. Hon blev blek och
hennes ögon kantades röda, om nätterna
turade hon om med barnmorskan att vaka över
den sjuka. Vägg i vägg med oss kämpade
fröken Jensen med döden, vi visste vad
doktorn sagt om henne: det fanns inte hopp.
Hennes hosta hade fått en hemsk ihålighet och
de långvariga anfallen ebbade ut i en svag,
gläfsande jämmer. Det blev inte mycken reda
med undervisningen de dagarna. Fröken
Lindman gick av och an mellan katedern och
sjukrummet och vi kastade skygga blickar mot
dörren dit in som släppte igenom varje ljud
från den sjuka. Vi borde ju ha läst eller
skrivit. Men när den förskräckliga hostan
hördes, då stannade grifflama, då drogos ögonen
från boken. Varje dag slöts med en psalm och
då ställdes fröken Jensens dörr på glänt att
hon kunde höra vår sång. Det var så hennes
önskan.
En måndagsmorgon i februari funno vi
skolan kall och mörk. Det var inte som
vanligt eld i den stora ugnen och taklampan var
otänd. På katedern brann ett ensamt ljus i en
stake. Vi skockade oss innanför dörren och
hyssjade åt senkomlingarna att vara tysta
ty vi anade att nu var fröken Jensen död.
Flickorna började snyfta och torka ögonen.
Fröken Lindman kom in på tå från fröken
Jensens rum, hon hade redan hunnit klä sig
svart. Stilla som för att inte väcka någon som
sov skred hon fram till katedern, knäppte
händerna och sade lågt: Nu har er lärarinna fått
sluta, barn! — Orden som blott bekräftade vår
vissaste aning förkrossade oss likväl. För de
flesta av oss, kanske för alla, var det den första
nära bekantskapen med döden. Fröken
Lind
man böjde sakta sin nacke och det osäkra
skenet från det ensamma ljuset belyste hennes
bleka ansikte med de mörka ögonlocken.
Läpparna rörde sig och talade ord vars
sammanhang vi inte fattade. Det var väl en bön eller
en tacksägelse hon läste, den slutade med
amen. Så skickades vi hem med lov för dagen.
Nästa dag var det vitt för fönstret i rummet
innanför skolsalen, fröken Jensens rum där
hon levat och dött och där hon nu stod lik.
Det vill säga: än så länge var hon bara svept
men uttrycket får kanske gälla ändå. På
onsdagen skulle kistan komma och begravningen
var utsatt till söndagen.
Mellan död och begravning blossar livet upp
på ett hektiskt sätt. Likvakan är gryningen till
en jäktad dag. Tanken på jordandet skjuter
döden i bakgrunden och timliga bestyr ställa
sorgen i vrån. Likkistsnickaren har tyngsta
görat och minsta sorgen, säger man.
Vi gingo i skolan som vanligt. Varje timme
ringde klockan och skolrutinen höll ihop i
formerna men dess anda var knäckt och vardagen
suspenderad. Handen höll nog om griffeln men
tanken rörde sig inte med bokstäver och
siffror. Hur kunde man också skriva och räkna
vägg i vägg med ett spökrum? Tänkte vi inte
på begravningen så sneglade vi åt likrummet,
mot den stängda dörren, och det gav kalla
ilningar. Det gamla skolhuset var fullt av
mystiska ljud de dagarna. Det knackade dovt i
väggarna och suckade i bjälklagren. Ibland
knackade det tre gånger, det var
dödsknack-ningen. Oskar i synnerhet var lyhörd för
övernaturliga ting. En gång högg han mig i armen.
Jag stirrade förskräckt på honom, ögonen
stodo djupa och mörka som brunnar i hans
bleka ansikte och tänderna skallrade.
— Hon hostar där inne! hackade han fram.
Då skärptes min hörsel och jag förnam
tydliga ljud från likrummet, det lät som långa
rosslingar. Jag blev hemsk till mods. Likväl
hörde det till undantagen att spökstämningen
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
