Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
repetition av fröken Lindmans vers. Vi voro
där för att agera och rampfebern brände oss.
Under jordfästningen bildade vi haj kring
kistan och sedan kommo sex svarta bärare och
lyfte upp den. Fröken Lindman ordnade oss
hastigt på led och stack till oss kransarna. Vi
följde kistan i långsam marsch. Jag ondgjorde
mig litet över Oskar som ideligen vände på
huvudet. Det var de många ljusen i koret som
han inte kunde ta ögonen från, det förstod jag
nog. Men han borde i stället ha tänkt på att
lyfta ordentligt i sin sida av kransen som vi
buro mellan oss. Dessutom störde han den
högtidliga ordningen i ledet, tyckte jag.
I vapenhuset steg klockaren framför kistan,
porten slogs upp och han försvann med ett
skrik som en som störtar i en avgrund. Han
hade tagit upp gångpsalmen men mera än
ansatsen hördes aldrig. Resten och han själv
blevo borta i snöstormen. Så försvunno bärare
och kista och det blev vår tur. Jag kände mig
plötsligt kvävas och snön täppte till både ögon
och öron. Efter några steg blev det bättre men
jag kunde fortfarande ingenting se utan
vadade på måfå genom drivorna. Ibland stötte
jag emot någon framför mig, ibland fick jag
en knuff i ryggen. Min fasta punkt var kransen
som jag höll fast med ett krampaktigt grepp.
Nu höll Oskar också rejält i på sin sida, det
kändes.
Kistan var sänkt och bärarna halade upp
sina lister när det på en gång blev lugnt
omkring oss och vi kunde se. Folket som slöt upp
runt graven gav lä åt oss små. I fröken
Lindmans hägn trängdes vi samman som
kycklingar vid gravens ena sida. Stormen tycktes
ha lyft sig från jorden till en högre sfär. Högt
uppe i himlen såg jag någonting svart fladdra
till som en lösryckt kakelugnslucka. Det måste
ha varit en lucka i kyrktornet som blåst upp
och för ett ögonblick blivit synlig i en
vindtratt. Genom flingorna som virvlade och dalade
över den vita graven tornade prästen upp
framför mig. Han var svart på ena sidan och
vit på den andra, pannan var blank och håret
fladdrade vid tinningarna. Hans läppar
spelade ett långt, stumt spel med en bön som
drunknade i vinden. När han slutat bedja och
dödgrävaren och några andra karlar redan
fattat spadarna kom ett underligt ljud från
graven, det lät som en långsam smackning.
I nästa nu följdes det av bullret av jord och
sten mot kistan när ena sidan av graven
rasade. Jorden gav vika under fotterna på mig
och i detsamma högg någon mig i axeln och
drog mig baklänges. Kantplankan låg frilagd
som en spång efter raset. På ett hår när hade
jag släppt kransen och väl var det, för på så
vis blev jag varse att ingen annan höll i den.
Oskar var borta! Jag skrek förtvivlat upp mot
fröken Lindman bakom mig: Oskar! Var e
Oskar? — Frågan maskerade min förtvivlan
och sökte en tröst som inte fanns. Jag visste ju
att Oskar låg begravd under raset. En sekund
kände jag fröken Lindmans hand på mitt
huvud. I blinken hade hon farit över oss alla,
känt på oss, räknat oss. En fattades, det var
Oskar! Hon höjde ett skrik mot männen med
spadarna: Håll! Håll! Oskar! — Hon steg på
den sviktande plankan och böjde sig över
graven. — Oskar! skrek hon på nytt. Med ens
visste alla vad som hänt. Alla trängde sig mot
graven, skräck och nyfikenhet drev på. Vi
klämdes av tunga lår, trampades på tårna av
stövelklackar. Någon skrek till av smärta. I
trängseln revos kransarna från oss och
trampades ned i snön. Dödgrävarn hade praktiserat
sig ned i graven med sin spade. Prästen lutade
sig över honom, hans panna var blankare än
nyss. — Akta! hojtade han. Var försiktig med
spaden! Försök med händerna! —
Dödgrävaren grävde som ett grävsvin i den nedrasade
jordmassan. Spänningen hettade som en feber,
alla sökte få en blick ned i graven. — Där e en
vante! ropade någon. Men vanten visade sig
vara en multnad bårtrasa. Dödgrävaren grävde
526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
