Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
honom och hämnades utan prut och
förbarmande. Vi lade på honom en blodsskuld och
han förstod och kände det, trycktes under
bördan och förkrossades. Han stöttes ur vår
gemenskap som om han varit en spetälsk.
Ensamheten hade han alltid sökt men nu fick han
mera av den än han höll kärt. Den utstötte
enstöringen är det eländigaste av allt. Det
tomrum han själv skapar sig är ett skydd, det som
lägges därtill blir en mörk köldregion. Solen
sticker aldrig fram, det blir inga revor i
molnen. Den våren måste ha varit ohyggligt lång
och svår för Oskar. Hans naturliga skygghet
växte och han strök omkring som ett förvildat
tamdjur som inte vågar ta steget för att
återknyta ett brustet förtroende. Jag har ett minne
av att hans ansikte blev allt mindre och ögonen
allt större och mörkare. Slutligen kom
sommarlovet och befriade honom.
*
En söndagskväll i augusti det året tog det
eld i Karsta Nygård som brann ned till
grunden. Branden lyste upp hela socknen, det var
så ljust att man kunde läsa tidning mitt i
natten. En stor eldsvåda var — liksom ett
kungadödsfall, ett dråp eller ett skyfall — en
god fixpunkt när det gällde att till tiden
bestämma andra händelser. Långt efteråt kunde
man säga: det var tre dar efter eldsvådan!
Eller: det var veckan innan! Det gav bättre
besked än en datumuppgift.
Kvällen innan Karsta Nygård brann hade
Marna suttit längre än vanligt i vävstolen.
Klockan var över tio när hon äntligen ryckte
loss kättingbommen och tog in det sista stycket
av dagens arbete på tygbommen. Oskar hade
hon inte sett på en stund. Hon väntade på
honom och slog sig i det längsta till ro med
att han var uppe på löftet. Det var ju fullmåne
och månskenskvällar höll han gärna till där
uppe. Vid gavelfönstret stod en gammal
spinnrock med mässingsbeslaget nav och radier av
mässing i ekrarna. Oskar brukade spinna
hjulet runt och se på hur månljuset spelade på
den blanka metallen. Det var en lek som han
älskade, han kunde hålla på med den i
oändlighet. Marna lyssnade länge efter ett
livstecken från löftet och när ingenting hördes
gick hon till slut dit upp. Oskar var inte där.
Hon ropade förgäves på honom flera gånger
och det blev tydligt att han inte fanns i huset.
Hon kastade då en schal över axlarna, släckte
efter sig och gick ut, driven av en oro som
hon knappt vågade klargöra för sig själv.
Oskar hade på långa tider inte varit sig lik.
Han hade blivit allt tystare och mera sluten,
inåtvänd och grubblande.
Först stod hon och väntade på vägen
utanför stugan. Hon kunde se långt åt båda håll,
vägen låg vit och tom i månskenet. När hon
inte längre kunde bemästra sin oro bankade
hon upp grannarna och frågade efter Oskar.
Ingen av dem hade sett honom på länge. Hon
började gå fram och tillbaka mellan stugan
och ån, hennes ängslan steg. Varje gång blev
hon stående en stund på bron. Månen låg som
ett ägg i den mörka gölen nedanför. Inte en
krusning på vattnet, inga ringar! Vad visade
det? Ingenting. Gölen var svartblank och
hemlighetsfull, den skrev inte på ytan vad den
gömde. Hon fortsatte att gå, det lindrade
våndan och skingrade hemska tankar. Det var
över midnatt när hon för väl tionde gången
kom tillbaka från bron. Då var det tänt i
stugan, Oskar var hemma. Hon dolde sin
plötsliga glädje under hårda ord. Det förundrade
henne att Oskar inte tog vid sig bannorna, han
som alltid varit så blödig och lättagad. Han
verkade uppspelt och nästan övermodig. Var
han varit kunde hon inte få ur honom.
En kvinna från byn var på Kullagården en
dag och hjälpte folket där med slakt. De
stoppade korv till långt fram på kvällen och när
de äntligen rensat korvhornen och trätt dem
på vidja satte de sig att dricka kaffe. De voro
528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Sep 22 16:22:51 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1940-7/0026.html
