Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fritiof Nilsson Piraten: Sång vid en grav. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄNG VID EN GRAV
så trötta att de knappt kommo sig för att
skiljas åt. (Och efteråt påstod kvinnan att hon
förnummit såsom en röst som sagt henne att
inte gå hem den kvällen, fast hon då slagit det
från sig som en inbillning eller en villa.) Först
mitt i natten gav kvinnan sig på väg mot
hemmet med ett knyte slaktmat på armen. Hon
tog genvägen över ängarna. Natten var stilla
och strålande ljus av fullmånen. Klockan bör
just ha varit tolv när hon var vid kyrkan på
stigen som går mellan hagtorn och hyllebuskar
längs norra muren. Hon var en gammal
människa, likväl skyndade hon på stegen och
försökte att inte se åt kyrkogården till. Men hur
hon försökte fångades hennes blick av det
storslagna, skrämmande månskenssceneriet i svart
och vitt. Kyrktornet visade henne en svart och
en vit sida och från den vita tittade gluggarnas
svarta ögon. I tornets skugga stod långskeppet
som en jättes likkista. På kyrkogården liknade
den förtorkade hängasken en galge,
cypresserna voro svarta skepnader och gravvårdarna
kastade skuggor så djupa som öppna gravar.
Plötsligt stannade kvinnan vid muren och blev
orörlig som en stod. Hon stannade med eller
mot sin vilja ty hennes hjärta stannade, det
kände hon. Inne bland gravarna ljöd en sång,
hög och klar såsom sjungen av en flöjt.
Förlamad, fastnaglad vid marken måste hon stå
där och höra sången till slut. Orden i den
fattade hon inte ty hennes flämtande tankar
sökte en bön till besvärjelse medan de torra
läpparna vägrade tjänst. Men vad rösten angår
hade den en klang så ljus och ren att det för
den sakens skull gott kunde vara en ängel som
sjöng. Om det inte var kyrkogrimmen, vilket
var troligare. Hur som helst: vitt eller svart,
ängel eller djävul, man eller gast — på
kyrkogården är allt lika farligt vid midnatt när
inseglen brista och mullens band lossnar.
Kvinnan kom emellertid lyckligt hem men låg
sedan tre dagar i feber utan att någon då
anade varför. Ty vad hon upplevt var sådant
som inte får yppas förrän sju torsdagar gått,
om man är rädd om sig själv. När den tiden
var till ända och hennes tunga löstes kunde
kvinnan också säga precis vilken natt det hänt
henne. Det var natten före eldsvådan.
Då de sju torsdagarna gått hade ju skolan
för länge sedan börjat på nytt. Sommaren med
de ljusa nätterna hade varit oss en lång
fröjde-tid. Mörka känslor gingo bort som rökar i
solskenet, vårt agg mot Oskar svalnade. När vi
sågo honom igen mobiliserade vi likväl vad
ondska vi kunde och började vårt evinnerliga:
Det var din skuld! — Men det förfelade totalt
sin verkan. Oskar var inte längre den han
varit. Han drog sig inte undan som ett skyggt
djur. I stället mötte han oss med smått
överlägset förakt, hans blick var klar och frimodig.
Han skrattade! Det slog udden av våra pilar.
Oskar var åter en av oss, det var ingenting att
göra åt den saken. Till en början voro vi
förundrade och kanske en aning besvikna. Vi visste
ju inte att Oskar frälst sin själ och var kvitt
sin skuld, att han sjungit för fröken Jensen.
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
