Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
HJALMAR BERGMANS
DIKTNING
1.
Att det hos en författare som debuterade
år 1905 med ett drama fanns vissa
maeter-linckska tonfall i de som ett vemodigt
höstregn sakta fallande replikerna, var ingenting
märkvärdigt. Men att en ung svensk diktares
huvudintresse visade sig vara psykologi var
anmärkningsvärt. Ännu märkligare var arten
av tjugutvååringens psykologi. Han lät Maria,
Jesu moder, hänsynslöst driva fram sin son
mot vad hon fattade som hans enda mål,
en världslig seger, och förbittrad förskjuta
honom, när han enligt hennes uppfattning
misslyckades. Och han lät Judas förråda Jesus
för att hävda sig mot en övermäktig
personlighet. Även om psykologien inte var
invänd-ningsfri, visade den en egendomlig djärvhet
och en egendomlig illusionslöshet. Måhända
också en egendomlig förmåga att objektivera
och maskera personliga problem.
”Solivro”, Hjalmar Bergmans andra bok,
kan kanske först se ut som ett barnsligt
romantiskt opus, åtskilligt påverkat, men vid närmare
betraktande visar det sig innehålla nästan hela
hans värld, ännu vridande sig i
morgonsömnens slappnande famntag visserligen, men
med en förbluffande intuition anande den
kommande dagens förvirring och skräck.
Solivro, prins av Aeretanien, är en
sagoprins som har sina anförvanter hos den tyska
romantiken, den almquistska och den
maeter-linckska och som till lärare har en lärd gubbe
vid namn Savagrin, ett slags halvbror till
abbé Coignard. Solivro har dessutom om inte
Hamlets drag så i varje fall hans situation,
den att befinna sig i en värld av intriger och
grymhet och där ensam försöka vrida tiden
rätt igen. Men hans öde blir ett helt annat.
Han blir aldrig som den danske prinsen ett
helt kungarikes orubbliga och anklagande
samvete, han rycks själv ned i strömmen, snärjs
i sin egen rättfärdighets garn, förirrar sig
och förvirrar sig. Hans öde blir grymt. Han
räddar sina fienders, matretternas, unge
hövding. Men det blir Solivro, som ville vara
rättvis och mänsklig mot arvfienderna, det blir
han som tvingas att bryta sönder hela sin
för-soningspolitik, som blodigare än någon annan
nedslår dem och som dödar deras unge
hövding, som han en gång räddat. Det blir också
Solivros öde att döda den son hans älskade
skänkt honom, denne son som i den
fascinerande scenen i önskningarnas grotta, där man
får veta vad man i grund och botten önskar?
visar sig vara honom kärare än hans älskade.
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
