Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
”Solivro” är ungdomens uppgörelse i
förväg med ungdomen. När prinsen lämnar
önskningarnas grotta, tänker han:
”Ungdomens håg är underlig och befängd.
Den vill finna sig själv. I njutningar, i sorger,
i smärta och glädje, ständigt är dess sinne på
jakt efter den källa, vars vatten den dricker.
Allt offrar ungdom för ett enda dåraktigt
begär. Likt rök och vind går allt spårlöst förbi,
som icke närmar en olycklig förvetenhet till
sitt inbillade mål. Ja, kärestans ögon är icke
annat än speglar, där den längtar att finna
sin själ.
Och plötsligt bryter den fram, källans
djupaste våg. Fylld av slam, fylld av orenhet, fylld
av allt, som är avsky och förskräckelse. Detta
är ditt livs vatten.”
I den stund, då Solivro föddes, kämpade
tvenne fåglar av jättelik skepnad med
varandra :
”Den syntes icke vilja sluta denna strid.
Skarpa och skälvande sprängde skriken fram
ur djurhalsama; vingslagen drevo dimman
i vida virvlar; blodregnet föll över jorden. En
så häftig, en så förskräcklig strid.”
Det är prologen till ”Solivro” och man kan
naturligtvis, om man så vill, däri bara se
reminiscenser av Hj almar Bergmans
barndoms-lekar, där goda och onda makter, ”bab iljoner
och flaxoxar”, kämpade med varandra. Men
man har större anledning att finna redan dessa
lekar betecknande och i fågelstriden se
sönderslitenheten medvetet symboliserad, ja, att se
den som en personlig livsuppfattning och nära
nog ett allmänt varsel om att livet är ”en så
häftig, en så förskräcklig strid”.
Det som brutalt, plötsligt och oåterkalleligt
knuffar Solivro in i de vuxnas värld är hans
möte med en av sitt lands fiender, en matrett,
i skogen. Det blir den första människa han
dödar. Livets allvar, ”som gav en gränslös
fasa”, har inträtt. Och den önskan han sedan
så häftigt känner:
”Att leva utan att döda. Att leva utan
skuggor. Utan att skuggorna fingo makten”,
den blir aldrig uppfylld.
Det finns i ”Solivro” en brådmogen
blandning av idealism och misstro till idealism, en
egendomlig och stark övertygelse om livets
förvirring, en patetisk och ändå ironisk syn
på sin egen hjälte. Ja, varför inte på sig själv?
Över Hjalmar Bergmans ungdomsverk vilar
en gryningsdager, hotfull och dyster. I luften
finns en sträng, oförstörd renhet och samtidigt
blir nästan alla föremål fula och trista eller
ser smärtsamt övergivna ut i detta gråa ljus,
skumt och ändå stickande. Det finns
ingenting av Anatole Frances eleganta skepticism
och epikureiska melankoli i denna såriga
hopplöshet.
De inledande scenerna i ”Blå blommor”
spelar i en förfallen kvarn och miljön och
människorna för osökt Lagerkvist i tankarna.
Det är samma galleri av egendomliga,
groteska, banala och naivt renhjärtade människor
som hos Lagerkvist, samma kuslighet och
samma brytning mellan frän vardagsrealism
och skir poesi. Men det finns en väsentlig
skillnad: den lagerkvistska romantiken är
liksom den tyska en idéromantik med starka
metafysiska inslag, i den bergmanska spänner
idéerna inga regnbågsbroar i skyn, de simmar
som underliga fiskar med plötsliga och
oberäkneliga rörelser djupt under vattenytan.
Hjalmar Bergmans romantik är av ett sällsynt
slag, sparsamt företrädd i världslitteraturen
och i svensk diktning nära nog unik: en så
att säga psykologisk romantik.
Den otäcke gubben Lotsman i ”Blå
blommor” ligger för döden och den lille gossen
Ragnar tror, att det enda som skulle kunna
göra honom glad är om han fick de där blåa
blommorna som växer på en sten i forsen.
Blommor intresserar inte gubben ett spår, han
förtärs av en olidlig törst, men han vet i sitt
utmattningstillstånd knappast vad som plågar
533
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
