Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
som slumpen råder, bakom ligger
deterministiska trådar och i några av hans mest
personliga verk, ”En döds memoarer” och ”Chefen
Fru Ingeborg”, är det ofrånkomliga ödet själva
ämnet.
Den ruskige Hansen i ”En döds memoarer”
förkunnar:
”— Och jag fann, att en högsommarkvälls
myggsvärm strax före ett åskregn icke är så
talrik och ettrig och ofrånkomlig som den
svärm av måste, som dagligen och stundligen
svärma kring oss.
Alltifrån det största; måste leva, ned genom
oräkneliga storlekar; måste älska, måste hata,
måste hämnas, måste vara hederlig, måste vara
snygg, måste roa sig, måste vara artig, måste
följa med sin tid, ned till de löjligaste och
minsta men icke minst ettriga; måste ha en
drink, måste höra musik, måste ta kalla
översköljningar, måste ha gula skor, måste ha en
viss tapet, måste stiga med rätt fot ur sängen —
I oändlighet, herr Arnberg, ty som jag säger,
det finns snarare tal för himlens stjärnor än
för de måste, som regera människorna.”
Är det något som styr, förnuftet är det inte.
Passionernas, drifternas och begärens
järnhänder har den verkliga makten och vet att
göra sig åtlydda. Det som räddar oss är våra
”livsmål”. Johan Arnberg, den berättandes far,
har hela sitt liv arbetat för en enda sak, att
återköpa sina förfäders egendom —dals bruk,
som Arnfeltarna spelat Arnbergarna ur
händerna. Men det är Arnfeltarna som skördar
alla frukterna av hans uppslag och
uppfinningar. Han börjar ständigt på nytt och lika
ofelbart misslyckas han. Först inför döden
släpper han taget, han har kommit så nära det
stod i hans makt, nämligen på några
kilometers avstånd: från det lilla förfallna
Hitro-torp kan han se parken och taket på —dals
bruk, närmare kommer han aldrig.
När han känner slutet nalkas, säger han
till sin son:
”— Jag har själv hela tiden vetat — eller
halvt om halvt förstått — att det var en fix idé.”
Men:
”Om jag inte haft denna fixa idé, om jag
inte klängt mig fast vid den med hjärna och
hjärta, med kropp och själ, så hade jag varit
förlorad. Jag hade inte haft makt över mig
själv. Jag hade drivit omkring som ett flarn,
följande varje strömdrag.”
Att skaffa sig en dylik ”fix idé” är av
särskild vikt för personer sådana som Johan
Arnberg och hans son Jan, men Bergman tror inte
att det är viktigt bara för dem:
”De flesta människor skaffa sig en fix idé.
Den kallas mål, livsmål. Ja, hela mänskligheten
eller den del därav, som kallas civiliserad, har
under århundradenas lopp skaffat sig ett
lämpligt förråd av dylika ’mål’. Om någon
undersökte dem, skulle han finna att de äro — allt
annat än ’mål’. De finnas ombord. Man kan
lika litet hålla kurs på ett dylikt ’mål’ som
din brigg kan hålla kurs på sin egen last.
Never mind. Det finns ingen hamn för oss och
vi behöva ingen hamn. Vad vi behöva är
styrfart, att vi inte bliva flarn, som följa vart
strömdrag.”
Det är som man ser ingen naiv syn på
livsmål och ideal. Den är tolerant och vidsynt,
men den är så långtifrån frivol att den menar
allvar på rena allvaret, rent praktiskt. Det är
en alltigenom psykologisk syn.
Tolerans, objektivitet och vidsynthet fanns
hos Hjalmar Bergman redan som tjuguåring
och är hans kännemärken ända till slutet, men
man ska inte tro att de utesluter
värdesättningar. Han undviker det patetiska, han är
lågmäld, men han är varken försagd, osäker
eller stammande. Hans mun är inte full av
förtrytelse när han skildrar ohederlighet,
fräckhet och hänsynslöshet och han får inte tårar
i ögonen när redbarheten exploateras, men
kanske just därför kan han så övertygande
skildra hederliga människor. Det är ont om
hederliga människor i Bergmans böcker — ett
realistiskt drag — men de finns, och där de
finns står han, skeptikern och ironikern,
osyn
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
