Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
kommentarer. På ett mästerligt sätt har
Bergman följt förälskelsen hos tre olika kvinnor
till slutet. Den banala, robusta och ohämmade
systern får den hon vill ha och slutar som en
tjock sladderkäring, den svärmiska och timida
får inte den hon vill ha, hon får i stället en
sådan chock av att se den skönhet hon älskat
sälja sig för pengar, att hon gifter sig med
den försmådde man som älskar henne av hela
sitt hjärta, han behöver inte ens låta operera
bort sin skelögdhet. Men den karaktärsfulla
och passionerade systern får ensam uppleva
ett drama. Och att hon får uppleva ett drama
beror just på hennes karaktärsfullhet. Det är
hennes stolthet, viljestyrka, maktbegär och
konventionalism, kort sagt det som nu skulle
kallas hennes överjag, som kommer henne att
stöta sin älskade ifrån sig. Det är också den
som kommer henne att glömma det hela. Tills
efter många år den förälskelse hon smusslat
undan stiger upp och gör sig påmint. De
återses, men han är till det yttre förändrad,
på dekis, till det inre sig lik och alltjämt
förälskad. Ännu en gång tvingar henne
”karaktären” att stöta bort honom och denna gång
driver hon honom i döden:
”— Han låg på rygg med armarna utsträckta.
Han hade slitit av pulsådrorna i halsen och
handlederna. På händerna såg jag märken
efter hans tänder.
Han ville, att jag skulle kyssa honom.
Och du — du — jag måste kyssa honom.
Det fanns ingen hjälp, ser du. Jag måste.
Jag höll hans huvud. Det var min vackra
gosses huvud. Jag hade själv grävt upp det.”
Det finns ett tidigt drama, ”Löngången”
(1913), som har en för Bergman ovanligt enkel
symbolik: ett tjugufem år gammalt rånmord
äter sig fram i ljuset genom en okänd
lönngång. Det är ju genom en sådan lönngång som
Bergman brukar överraska sina personer. Men
ofta har de för länge sen murat igen den och
glömt den. Då påminner han.
Som i ”Farmor och Vår Herre”. Det fina
hus med tjugu rum, som den velige och
korrekte Jonathan Borck lät bygga och som
den friska, kloka och ekonomiska bondflickan
Agnes gifte sig med, hade genom den tokige
arkitekten fått ett stort, oanvändbart rum utan
fönster mitt i byggnaden, 28 X 12 fot. Det
kunde inte användas till något annat än
skamvrå. Men när Agnes blivit farmor och fått
ett vuxet barnbarn har hon för länge sedan
glömt bort skamvrån. Barnen påminner henne
och värst av allt: barnbarnet, hennes älskade
Nathan, påminner henne. Som baklänges och
i fullständigt ny belysning rullas minnena upp.
De är förkrossande: hon har skrämt dem alla,
ingen utom hon har glömt den förfärliga
skamvrån och alla utom hon minns hur snäll
den velige Jonathan varit.
Men det händer att det inte finns någon
lönngång eller skamvrå. Då har Bergman en
annan metod. Han för sina personer in i
”önskningarnas grotta”, denna labyrint som Solivro
för första gången trädde in i år 1906, denna
grotta där man får veta vad man i grund och
botten önskar. Det är dit han leder den
karaktärsfulla Linda (”Tre systrar”), dit för han
Fru Ingeborg, dit för han också Farmor. Ja,
Farmor får gå in flera gånger. Alldeles burdust
blir hon inknuffad, då den vackre, unge
Sannapojken uppenbarar sig och hon inte vet vad
som kommer åt henne (hon är ju inte gammal
då) men bara märker att hon stryker och
känner på honom överallt. Likadant går det
när hennes vackre son kommer hem efter lång
bortovaro. Men det går över, hon tar sitt
förnuft till fånga. Värre blir det sista gången,
då är hon gammal och blir en smula tokig på
kuppen. Hennes önskan blir knappast
medveten, hon fattar inte riktigt att hon inte kan
älska om hon inte får härska, att den älskade,
förlorade sonsonen inte får komma hem och
ha lyckats, utan måste komma som en tiggare.
Johan Arnberg har frivilligt gått in, han vet
att hans livsmål är den fixa idé han inte kan
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
