Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
blir den ett porträtt, avsiktligt en smula
fel-tecknat och överdrivet, men i alla fall ett
porträtt, ungefär i stil med El Grecos eller Goyas
eller Daumiers. Och Bergman har gjort massor
av sådana porträtt, inte bara skisser utan fullt
utarbetade. Mor i Sutre är ett, Johan Arnberg
är ett annat, Mikael Arnfelt, den kalle, elake,
förbindlige och bortskämde överklasspojken,
han som ”led av en själssjukdom, som i ringa
grad sporrat herrar läkares intresse —
njutningslystnad”, är ett tredje. För att inte nämna
Farmor, Fru Ingeborg, Markurell och andra.
Det utmärkande för de förnämsta av dessa
porträtt är att de följer oss. De har ett sådant
liv att vi minns dem som de släktingar eller
umgängesvänner till familjen eller
skolkamrater, som vi ofta råkade i vår barndom och
som vi aldrig kommer riktigt ifrån. Över en
sammansatt natur som Farmors blir vi aldrig
riktigt kloka, vi grubblar och finner henne
ena stunden otäck, den andra imponerande,
än ser hon ut som en enda klokhet, än blir
hela hennes liv ett enda misstag. Den
osammansatta Fru Ingeborg sysselsätter oss på
annat sätt, vi vrider och vänder på hennes
öde och spanar efter en annan lösning. Det
hade inte behövt gå så illa.
Och vilka anhopningar av figurer, vilka
massor av ansikten! Ett sådant myller av
levande bifigurer som i ”En döds memoarer”
(före Hamburgresan) finns ingenstans i svensk
litteratur. Det är som hos Dostoj evski. Och
vilka fascinerande medspelare har inte Fru
Ingeborg i gumman de Lorche och i Louis
de Lorche! Det är som hos Dostojevski.
I detta galleri är kulturmänniskorna i
försvinnande minoritet. Flertalet är, förfallna eller
välbärgade, ”enkla” människor utan större
bildning och så kallade högre intressen. Bergmans
människor är i stort sett primitiva och det
tror jag delvis är förklaringen till deras
överdrivet groteska verkan, ett intryck som kan
bero på obekantskap med ursprunglighetens
robusta uttryck. En viktigare förklaring är
naturligtvis Bergmans kolossala fördomsfrihet,
som tillåter människorna att visa vilka
fördolda sidor eller förskräckliga fasoner som
helst som om ingenting hade hänt.
Därmed berör man också en viktig och
frappant sak: den stora och ovanliga
självständighet han beviljar sina figurer. Inte bara
så att många är originella och nästan alla
starkt utpräglade (till och med de banala har
en så att säga ovanligt individualiserad
banalitet) utan framför allt i den meningen att de
verkligen får vara sig själva och bli saliga på
sin egen fason. Kanske beror denna frihet på
hans övertygelse att folk så föga kan ändras.
Hans människor är fristående, men — de är
också ensamma. Det finns nästan ingen
kontakt mellan dem. Det är ytterligt få som älskar,
det är Markurell och Farmor som älskar barn
och barnbarn, och så finns förstås passionen,
den hopplösa och otillåtna. Men ingen
vänskap, inga förtroliga samtal. Det är realistiskt,
men det är ödsligt och det är en begränsning.
Annars är ju galleriet obegränsat nog även
om varianterna frånräknas. Framför allt finns
där alla åldrar. Sparsammast företrädd är
ungdomen, den är också den enda grupp som
möjligen kan sägas vara idealiserad. Några av
de mest utsökta psykologiska nyanserna
utvinner diktaren genom sina många
konfrontationer mellan barn och gamla. Överhuvudtaget
har hans bampsykologi en speciell friskhet och
träffsäkerhet (märk här frånvaron av
idealisering, den fullständiga inlevelsen i barns sätt
att tänka, tala och reagera, och märk den
geniala skildringen av problembamet, Nathan
i ”Farmor och Vår Herre”).
Med rätta har det ofta framhållits att
Bergman anteciperat Freud och att diktarens
psykologi knappast blev skarpare sedan han
studerat den store vetenskapsmannens skrifter.
Den långa novellen ”Tre systrar”
(”Amou-rer”) är en erotisk studie utan analys och
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
