Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knut Jaensson: Hjalmar Bergmans diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR BERGMANS DIKTNING
Man förstår vad Hans Larssons
uppskattning och vänskap betytt och man förstår, att
även en så generös natur som Hjalmar
Bergmans känt det bittert att inte erhålla ”någon
uppmuntran från det allmänna”, när han i alla
fall ”odlat mullbärsträd på den kargaste jord”.
Men ”Herr von Haneken”, vars fulla
innebörd samtiden knappast uppfattade, har
Bergman inte skrivit för att skaffa sig upprättelse
utan för att gå till rätta med människorna och
sig själv. Dess symbolik är invecklad som en
tilltrasslad garnhärva och den formligen ropar
på en doktorsavhandling. Men i stort har den
i alla fall en enkel mening, som i korthet till
och med hinner att beröras. Den fjollige
von Haneken, som i all sin narraktighet är
en tragisk natur, är en utfattig adelsman
som tror sig vara oäkta son till en riktig
greve. Det är förmodligen bara fantasier, men
von Haneken tillmäter dem den största
betydelse: ”hade jag fått min grevekrona och
de grevliga domänerna, så hade jag blivit en
annan människa”, därom är han övertygad.
Lättlurad som han är blir han utan
svårighet ett offer för den förslagne Doktor Lesage
och invecklas som bekant i de mest tokiga
förvecklingar, som till och med är nära att
få honom anklagad för majestätsförbrytelse.
Hans rojalistiska svärmeri övergår ju (när
kungen inte kommer till Iglinge brunn) snabbt
till ett revolutionärt av det mest vittgående
jakobinska slag. Doktor Lesage, som inte bara
är en äventyrare utan också en
människokännare, inser genast att von Haneken är en
oförarglig karl som i all sin oärlighet likväl
vill vara hederlig. När det därför blir fråga
om att offra något för frihetens sak och
von Haneken beklagar sig över att inte ha
något att offra, blir det Doktor Lesage som
i en genial scen av sublim ironi och
dju
paste allvar uppmanar honom att offra sin
grevetitel, inte den faktiska grevetitel, som
von Haneken inte längre törs göra anspråk
på, utan den ”naturliga” som han enligt
Lesage har rätt till genom sina upphöjda
tänkesätt. Lesage säger:
”-t- Herr greve, ni har livet igenom burit
världens tyngsta grevekrona. Den, som borde
ha funnits på er hjässa om världen varit
annorlunda funtad och ni en annan. Jag ber
er i hela mänsklighetens namn nedlägga den
till det allmänna bästa. Och om ni det gör,
skall ni göra någonting stort. Ty ännu har,
mig veterligt, ingen greve av det slaget
nedlagt sin krona, änskönt det vore till hela
mänsklighetens gagn och dessa grevar till
evinnerlig ära.”
Von Haneken följer hans råd och i det
skröpliga trätempel, som han låtit uppresa
i Iglinge brunnspark och bestryka med Dylta
bruks rödfärg, som varit avsett som en
hyllning först åt Gustav IV Adolf och sedan åt
franska revolutionens Frihet, äger en av
litteraturens mest groteska och mest högtidliga
akter rum:
”Herr von Haneken vände sig mot den
tomma, tysta, mörka parken och yttrade med
hög röst:
— Jag, Ernst Carl Adolph —
Han tystnade; därpå lyfte han långsamt och
med skälvande hand en imaginär krona från
sin hjässa.
— boren greve von Haneken, avsäger mig
härmed till det allmänna bästa av fri vilje
och efter mogen, livslång överläggning alla
de värdigheter som mig rätteligen tillkommer
men som mig förmenats. Allt vad jag önskat
vara och bliva och vartill jag ägt en brinnande
håg och en ädel ambition fast icke förmåga,
nedlägger jag här inför den Allsmäktige. Må
han därav skapa en ny människa med alla
fullkomligheter om det så honom behagar. Som
en tom pust kom jag till jorden och i vattnet
ristade jag mitt namn.”
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
