Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Epilogen till ”Släkten Thibault” - Anmälda böcker - Martin du Gard, Roger, Epilogue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
EPILOGEN TILL
”SLÄKTEN THIBAULT”
1.
Roger Martin du Gard hade sista bandet
av sin stora romansvit tryckklart redan i juni
förra året, men först i februari i år kunde han
— efter tusen besvär med utkallade sättare,
censursvårigheter etc. — sända boken till sina
vänner. Sannolikt har den nu drunknat i de
politiska dagshändelserna. I de sista brev jag
fick från honom var han livligt upptagen av
Finlands öde och väntade en liknande katastrof
för Sverige. Den 10 februari skrev han sålunda:
”Europa skakar under den stora storm, som
jag förutspådde i Stockholm i december 1937
utan att man ville tro mig. Ack, inte trodde
jag, att jag skulle få så rätt, när jag till
svenskarna sade: ’Se upp... Ni kommer inte att
undkomma nästa krig ... Då kommer det inte
att finnas några neutrala!’”
När kriget bröt ut, befann sig Martin
du Gard på Antillerna efter att tidigare ha
besökt Martinique:
”Vi känner oss som förhäxade av
tropikernas charm, av detta land, där man ännu inte
fullständigt har mist le secret de la douceur
de vivre.”
Han lyckades med stora mödor ta sig hem
de första krigsmånaderna och bodde sedan
ROGER MARTIN du GARD: Les Thibault, huitième
et dernière partie: Epilogue. Librairie Gallimard,
1940. (Svensk översättning under förberedelse.)
först på sin herrgård Belléme (Orne), sjutton
mil från Paris, nu ockuperad av tyskarna, och
därefter tydligen vid Medelhavskusten. Han
hann avsluta det största romanverk, som
inspirerats av det förra världskriget, just i samma
ögonblick som det andra bröt ut.
2.
När den sista delen av ”Les Thibault”
börjar, är Jacques redan död, och den äldre
brodern Antoine ligger illa gasskadad på ett
sjukhus i Sydfrankrike. Han är ganska apatisk.
Han har ingen kontakt med sitt gamla hem
i Paris, där han i faderns våning inrett sin
komfortabla bostad och läkarmottagning, eller
med sina gamla vänner. Många av hans
kamrater är stupade eller sårade, och själv är han
helt upptagen av att följa de invecklade
inhala-tionskurer, som hans gasskadade lunga och
strupe kräver. Han är långa tider mållös, och
han för en utförlig liggare över sitt fall för att
åtminstone kunna vara vetenskapen till någon
nytta.
Vad som gör, att han vaknar till liv, är ett
kort från Gise — fosterdottern i huset —, som
meddelar honom, att huset Thibaults gamla
”fröken” de Waize har dött på en stiftelse, och
att han är välkommen till begravningen. Han
far dit och får därigenom ny kontakt med sitt
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
