Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Green, Julien, Journal, anmäld av Artur Lundkvist - Dorothy Wordsworth’s Dagböcker, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Sveriges vemodiga sjöar och undrar varför
de inte är lika kända för världen som de
italienska; men vad skulle man söka i Sverige,
utan några minnen gemensamma med detta
jungfruliga land!
Han ger en rad ögonblicksbilder av
kolleger: Gide med sin ovanliga vitalitet och
levande sympatistyrka, Cocteau med sina
fantasifullt poetiska paradoxer, den aktive
Malraux, som betecknar livet mellan arton
och tjugu år som ”en marknad där man
förvärvar sig värdesaker, inte med pengar utan
med handlingar”, skaldinnan de Noailles vars
ansikte han tycker sig återfinna i hennes
versrad: ”Munnen full av skugga och ögonen fulla
av rop”, och Gertrude Stein med sina
summariska uppfattningar, sin värdighet å la
primitiv skulptur. Green fäster sig vid det
hemlighetsfulla i den mänskliga blicken, denna
mångtydiga uttrycksfullhet som inte kan
fångas eller preciseras. Han tror att ”allt
mänskligt finns inom oss, i djupet av vårt
hjärta, som vi känner så illa. Varje
människa är ensam hela mänskligheten.” Han tror
även på individens fortskridande förändring:
”De personer vi varit är inte annat än
fantomer och solidariteten med det förflutna är
en solidaritet med döden.”
Han söker förklaring på sin livsångest hos
Stekel och Freud; han kan äntligen betrakta
döden som en mörk boning, vilken inte längre
skrämmer. Bibeln är för honom den
outtömliga boken och han lär sig hebreiska för att
kunna läsa originaltexten. Inför en
Buddha-bild får han intrycket ”att detta huvud av
sten visste att jag befann mig framför det
och att det kände alla mitt livs problem”. Han
är mycket känslig för musik, han kan bara
uthärda den när han är lycklig och lugn,
annars blir han alltför uppskakad. Medan han
antecknar dylikt, ständigt pendlande mellan
oroligt grubbel och smått tafatta anekdoter,
besväras han ofta av en känsla av att förbigå
något viktigt, att inte utsäga det väsentligaste
om sig själv.
Sant är att hans dagbok inte är någon
genomträngande självanalys eller hänsynslöst
blottande bikt. Stämman är låg, belysningen
är dämpad, och tidens skriande tumult
mildras av det lövsus som han älskar, som han
hör strömma in även i de parisiska salongerna
från bulevardernas träd, likt en källas sorl.
Han är en lyssnare, en vemodig betraktare,
inte en ljungande anklagare eller förkunnare.
Artur Lundkvist
Naturens röster
Dorothy W ordsworth’ s Dagböcker i
översättning av Brita Zetterström. Tiden 1940.
6: 50.
Litteraturhistorien känner många fall av
kon-genialitet mellan syskon, men knappast något
som är mer ovanligt samstämt och
sympate-tiskt än förhållandet mellan William
Words-worth och hans syster Dorothy. Den unge
Wordsworth hörde till en grupp radikaler som
engagerade sig i franska revolutionens
idékamp. Men då han i detta sammanhang
personligen höll på att göra haveri, erbjöd honom
hans syster Dorothy en tillflyktsort tillsammans
med henne bland sjöarna och bergen i
West-moreland. Där levde de två syskonen ett
arkadiskt liv, Dorothy skulle sköta hushållet, medan
brodern ägnade sig helt åt diktning och
litterärt skapande. Det blev en idyll, men i själva
verket också ett produktivt samarbete. De två
syskonens begåvning var mycket likartad, och
det visar sig att Dorothy ofta har varit den
givande och att hon i förhållande till broderns
diktning i hög grad ägde ”makten som blir
melodi”.
Men Dorothy Wordsworth har inte gått till
eftervärlden bara som sin brors musa. Hon har
också — genom sina dagböckers teckningar av
natur och lantliv — en egen avskild plats i den
klassiska engelska litteraturen. Det är dessa
dagböcker som nu tillsammans med några
poetiska Wordsworthtolkningar presenteras i
vacker svensk översättning av Brita
Zetterström. En kort inledande essay om kretsen
kring syskonen Wordsworth skulle nog inte
ha skadat. Dock orienterar man sig snart på
egen hand i ”det enkla livet och höga
tänkandet” i Grasmere. Det är lågmälda,
anspråkslösa anteckningar, gjorda utan tanke på
publicering. Det är något dämpat över dem, vemod
och melankoli går som skydrag genom det
ljusa och rent idylliska. Dorothy hör inte till
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
