Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Rötmånad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
RÖTMÅNAD
L
Med en liten båt kan man krypa riktigt in
i hägn, riktigt känna land som vänliga armar
omkring sig. Söderifrån glider vi in i
Äng-skärs skärgård, mellan Sunnskären, förbi
Busk-skäret, in i det långa sundet öster på
Äng-skärslandet, förbi två rödmålade och en omålad
bod. Vindpressen upphör, båten reser sig efter
den dagslånga slörbogen, seglet hänger i mjuk
bukt, porlet i stäven sjunker undan och våra
porer öppnar sig för den lena luften. Det är
lätt att urskilja grynnor och utgrundningar,
för vi har solen bakom ryggen och vattnet
är ljusblått och klart. Vi tar ner seglet och
driver vidare för focken, söker oss långsamt
in mellan grynnorna, in i Utterkobbens långa,
smala vik, ända längst in i viken till Fritiof
Östermans brygga. Här vajar vattenmöja kring
båten, så långt inne är vi.
Uppe bakom boden, bland stenarna, finns
ett och annat moget bär på tistronbuskarna.
Den sträva och kraftigt jordsöta smaken fyller
hela munnen. Och under alama står en flock
av häftigt lysande gula blommor. Jag är på
väg förbi, men vänder mig mot dem igen.
Det borde vara fibblor. Det är det inte. Jag
vadar fram till dem genom gräset, jag vill åt
dem. De är inte alls uppseendeväckande, ropar
Compositæ lång väg, korgblommiga, gula, ser
flärdfria och vanliga ut. Men de har något helt
och hållet intressant — jag vet alldeles säkert
att jag aldrig har sett dem förr. Någonting
har huggit fast i min blick och nu märker jag
vad det är: strålblommorna är ovanligt
talrika och mycket smala.
Jag bryter en blomma och tar med mig
ombord för att examinera. Jag behöver inte
bläddra länge i floran. Det måste vara Inula
salicina, på svenska Krissla, ”blad smala, styva,
glatta, vanl. utböjda. — Löväng., strandsnår,
dikeskant, ma. (Norrl. 0). HS., ES.”. Och
närmaste släkting är Ålandsroten, Alant,
medicinalväxten med anor från sagotiden, som
romarna skattade högt både som
läkemedels-ört och som njutnings- och köksväxt.
Sedan kan jag ingenting annat göra med
blomman än kasta bort den. Men den har
väckt upp mig, och hela kvällen är jag
klarvaket vädrande.
Ett par ladusvalor har sitt bo här under
bryggan. Ungarna är utvuxna och utflugna,
deras färgfläck på strupen är brun, inte
roströd som hos de gamla. De är utflugna, men
varje gång föräldrarna kommer flygande med
någonting i näbben, vill de tillbaks till boet
för att matas där. Deras rädsla för oss har
redan släppt, de flyger in och ut under
bryggan nu, inte alldeles utan oro visserligen,
men de kan tydligen inte tänka sig att matas
någon annanstans. Vi rör oss lugnt och
bullrar inte.
Uppe under takskägget på boden sitter en
hel rad av bon, men det är hussvalor som
håller till där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
