Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Ångest. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
ingen oro, endast en barnslig besvikelse. Ivar
skulle inte komma hem i dag, kanske inte
i morgon heller? Kvällen låg framför henne
som en öken, natten, nästa dag.
— I morgon skall jag gå till sjukhuset och
höra, hur det är med honom, sade Eva.
— Varför kom han inte hem först och sa
adjö till mig? Jag förstår inte ... Man brukar
väl behöva en del småsaker, kam, tandborste,
näsdukar och sådant, när man lägger sig på
sjukhus.
— Ja, jag tycker också det är konstigt. Och
sjuksystern la på luren innan jag kom mig för
att göra några förfrågningar. Men i morgon
får vi väl veta, hur det är. Skall jag be någon
komma hit och hjälpa dig? Själv kan jag ju
inte vara från bamen.
— Tack, det behövs inte, jag har fru
Lundgren. Hon slöt ögonen, tårar ville tränga fram
under ögonfransarna — hon ville inte ha någon
annan än Ivar. O, vilken kväll utan Ivar...
En öken ...
— Krya på dig nu! Ring till mig, om du
blir dålig, ring mitt i natten om du vill.
Hon låg ensam igen. Något farligt med Ivar
kunde det omöjligt vara, han hade varit lite
trött ett par dar, klagat över smärtor i magen,
av sådant blev det ingen katastrof. Han låg väl
helt enkelt på observation. Han hade ju talat
om att gå till doktorn i dag. Men varför kom
han inte hem först? Det verkade flykt,
rymning. Var han helt enkelt illa till mods vid
tanken på att ha henne liggande sjuk och
fann det bäst att försvinna hemifrån för att
slippa allt besvär? Hon skulle nog få kvällen
att gå utan Ivar. Hon grep efter en bok.
Klockan blev nio, tio. Hon var stolt över
att hon lyckats få tiden att gå så fort — för
all del, det gick alldeles utmärkt att ligga sjuk
ensam! Litet besynnerligt, bara, att tänka sig
ensam i våningen på natten. Hon gurglade sig
samvetsgrant, innan hon släckte ljuset, men
ångrade sig nästan: hon hade sin frihet, hon
kunde fortsätta att vara sjuk hur länge hon
behagade.
När hon vaknade nästa morgon, kände hon
sig fullsövd och ganska frisk, men febern höll
sig kvar vid trettioåtta. Av halsfluss kunde det
visst bli krångliga följ dsjukdomar, det var nog
bäst, att hon stannade kvar i sängen ännu ett
par dar. Hur som helst, i dag skulle hon väl
äntligen få veta, vad som fattades Ivar.
Först fram på eftermiddagen kom Eva.
Hon satte sig ivrigt upp i sängen, när Eva
steg in.
— Nå?
Eva slog sig ned på hennes sängkant.
— Hur är det med febern?
— Trettioåtta. Men strunt i min feber! Nu
vill jag veta, vad som fattas Ivar.
— Det var blindtarmen.
—■ Blindtarmen? Då måste han väl
opereras?
— Det är redan gjort.
— Gode gud! Hur är det med honom?
— Inte så värst bra. Han kom till sjukhuset
i senaste laget...
Hon sjönk tillbaka mot kudden. Hon kände
en liten kvälj ning och en het ilning genom
kroppen, pannan blev fuktig.
— Här har du vatten. Eva höll ett glas för
hennes mun.
— Hur länge — hur länge är det farligt?
— I morgon trodde doktorn, att han skulle
kunna säga, hur det går.
Hon satte sig häftigt upp i sängen.
— Jag måste till honom!
— Kära du, du har feber. Och så, ja, du
vet ju, att halsfluss smittar och att man är
rädd för smitta på sjukhus.
Hon lade sig tyst ned igen.
— Du kan ju ändå ingenting göra, sade
Eva bevekande. Bara utsätta dig själv och Ivar
för risker... Ingen kan göra något. Vi kan
bara vänta. Så snart jag fått svar från
sjukhuset i morgon bittida, ringer j ag till dig. Hon
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
