Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Ångest. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERTRUD LILJA
bli ond på allvar, aldrig hunnit bli orättvis
och tarvlig, förrän han avväpnat henne med
sin godhet och klokhet.
Högt uppe i dörröppningen till hallen glänste
den röda lilla träängelns förgyllda
metall-vingar ... Den hade hon fått en kväll före
jul. Ivar hade köpt en julklapp åt henne. Han
hade förklarat, att han köpt ängeln extra, att
ge henne medsamma, för att kunna härda ut
att vänta med att ge henne julklappen. Han
hade själv hängt den i dörröppningen. Där
svävade den, välsignande deras ingång och
utgång, och där skulle den få hänga så länge
de bodde i denna våning. Efter jul, när de
gått igenom en del papper, hade de funnit
ett kvitto: ”En styck ängel 50 öre.”
Hon slöt ögonen. Vartenda föremål, de föll
på, hade sin historia av bekymmer, stolthet,
ömhet, komik.
Nio. Tolv timmars väntan ännu.
Skrivmaskinen skymtade död och stum inne
på bordet i Ivars rum.
De skulle gå ut och gå ... Medan han
väntade på att hon skulle bli färdig, satte han sig
vid skrivmaskinen med rocken på. När hon
kom, ryckte han bort papperet och stack det
i fickan.
— O, du med alla dina kvinnor... Vem
skrev du nu till?
Hon lyckades få fatt på lappen. ”Netten”,
stod det på den, ”Netten, Netten, Netten,
Netten ...” Hans smeknamn på henne.
Utan alla frågor och kommentarer hade han
en gång lyssnat till hennes historia. Hur hon
ställts öga mot öga med den moraliska
imbe-cilliteten, den mytologiske Don Juan,
kvinno-skändaren, som alltjämt levde och hade sin
varelse. Kort därefter hade han frågat henne,
om hon ännu kunde känna tillit, om hon
vågade göra ett försök att leva sitt liv
samman med honom själv.
Halv elva.
På bordet stod tabletterna hon fått för
huvudvärken. De hade varit ljuvligt lugnande,
hon hade somnat gott på dem. ”Två tabletter
vid värk högst tre gånger dagligen”, stod det
på asken. Värk hade hon ingen, men man sov
gott på dem... Två hade hon tagit på
morgonen, då kunde hon väl ta fyra nu? Varför
kunde hon inte ta allesammans, för resten?
Det var väl en femton, tjugu stycken ... Mor?
Hon skulle lida lika grymt som hon själv
gjorde nu, om ... O, gud, så ofria människor
voro! Aldrig fick de lämna livet när det bäst
passade dem själva, inte kväva sitt skri och
försvinna — händer sträcktes efter dem och
tvingade dem kvar, band dem med sin
tyranniska kärlek, sin tyranniska sorg ...
Det hade behövts så litet, för att hon kunde
ha undsluppit denna natt utan att själv ha
hjälpt till: febern kunde ha stigit i förrgår.
Den kunde ha stigit till fyrtioen, fyrtiotvå. Hon
skulle inte ha känt något annat än belåtenhet
i vetskapen, att Ivar varit hos henne. Sedan
töcken, mörker, tystnad. Hon hade varit
redobogen att dö, mera redobogen än någonsin
förr. Inte därför att hon var olycklig utan
därför att hon hade fått ut det bästa av livet
— meningen var avrundad och kunde få sin
punkt, sin lugna, nöjda punkt, inga oroliga
frågetecken, nervösa tankstreck eller upprörda
utropstecken.
Hon tog fyra tabletter, släckte ljuset och slöt
ögonen. Ett konstgjort lugn, ett slags
pulverglädje, tog hennes själ i ytlig besittning; djupt
under denna glädje värkte medvetandet och
bankade hjärtat med tunga, plågsamma slag.
Tänk om — om det gick bra? Hon
bekämpade hoppet för att härda sig mot sanningen,
när den kom någon gång med dagsljuset.
Om hon var så olycklig nu, då måste hon
ha varit lycklig förut? Mycket lycklig? Det
hade hon aldrig reflekterat över. Hennes liv
hade glidit fram friktionsfritt samman med
Ivar, var dag den andra tämligen lik. Den
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
