Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gertrud Lilja: Ångest. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅNGEST
seende uppskattade ljuset, när han förlorat
synen, då var det mer värt än allt annat på
jorden. Dumt, självklart, oreflekterat lyckliga
gick människorna omkring utan att stanna till
en sekund, dra andan djupt och konstatera sin
lycka. De ägde mängder av värden, av vilka
förlusten av ett enda var tillräcklig att göra
dem djupt olyckliga — utan att ett ögonblick
räkna över och tacksamt konstatera dem...
Dagem började äntligen lysa in genom
rullgardinen. Hjärtat bankade tyngre,
smärtsammare med varje minut. Hon spände sin hörsel,
med blicken riktad mot telefonen i hallen. Hon
tvingade sig att ligga stilla, att behärska
darr-ningen i sin kropp. Men något inom henne
protesterade, ropade barnsligt på hjälp: kunde
hon inte få förlora medvetandet?
Nu!–––––––En gäll signal.
Hon stelnade, hennes tanke stannade. Så
steg hon lugnt ur sängen och gick nästan med
värdighet ut i hallen: hon var beredd.
— Hallå, det är Eva. Det har gått bra med
Ivar. Han är utom fara nu, säger doktorn.
Hör du, vad jag säger? Det har gått bra ...
Hon hängde på mikrofonen och sjönk ned
på en stol. När yrseln gått över, återvände hon
till sin säng.
De förgyllda vingarna på den röda ängeln
glimmade svagt i den bleka dagern.
I dag skulle hon försöka stiga upp litet.
Efter ett par dar kunde hon nog få besöka
Ivar på sjukhuset. Hon skulle ta med sig
blommor, som han tyckte om: pingstliljor, violer,
tusenskönor...
Ivar hade talat om en skatt, som skulle
betalas i dagarna, det fick hon inte glömma ...
Så fick hon lov stryka in den tvätt, som endast
var manglad. Kanske hon kunde passa på att
ha vårrengöringen, medan Ivar låg på
sjukhuset? Se om sina kläder litet skulle hon också
göra ... Vardagslivet, förlamat, fördämt,
brusade åter fram i en bred, lugn fåra.
Ängelns vingar blev suddiga, förlorade sina
konturer, blev till slut blott ett sken, en
darrande liten ljuslåga för hennes blinkande ögon.
Vad var det, som var så ljuvligt? Vad var det
för en ofattlig lättnad, hon kände? Vad var
det för en salig ro? Ivar skulle bli frisk. Allt
var som vanligt. Hennes ögonlock föll
samman, hon sov.
2. — B. L. M. 1940. IX.
681
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
