Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Collijn: Maxwell Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF COLLIJN
MAXWELL ANDERSON
Våra teatrars intresse för Maxwell
Anderson har under de sista åren blivit allt
livligare. Efter Dramatens uppförande av ”The
Masque of Kings” (”Mayerlingdramat”) på
såväl hemmascenen som för Riksteaterns publik
ute i landet och Riksteaterns urpremiär 1939
på ”High Tor” (”Drömmarnas berg”) följde
så efter ”Winterset” (”Grå gryning”) på Nya
teatern ”Key Largo” (”Morgondagens män”)
på Dramaten. Det utgör nära nog alla Maxwell
Andersons mest betydande verk under det sista
överväldigande rika skaparskedet.
Den förste som riktade min
uppmärksamhet på Maxwell Anderson var Lee Simonson,
Theatre Guild’s scentekniske expert. Han
uppmanade mig ivrigt att gå och se ”Saturday’s
Children”, som i början av 1927 hörde till de
mest omtalade programmen på New Yorks
teatrar. Man delade tämligen allmänt den kände
kritikern Gilbert Gabriels uppfattning att det
inte på länge spelats ett stycke ”där skämtet
varit av bättre kvalitet och som haft mer av
charm och hemtrevlig stämning över sig”. Jag
lyckades förvärva översättningsrätten, och även
i de skandinaviska länderna blev pjäsen en
stor framgång bland annat på Blancheteatern
(”Så’na barn”).
Vid tidpunkten för ”Saturday’s Childrens”
premiär var Maxwell Anderson redan en känd
författare, även om en annan Anderson,
Sher-wood Anderson, då ännu var den berömdare
av de båda litterära förgrundsfigurerna med
det för svenska öron så välbekant klingande
namnet. Någon sidolinje, som leder fram till
något som helst svenskt ursprung, har i varje
fall inte ännu upptäckts. Det var ”What Price
Glory” (på Dramaten uppförd under namnet
”Ärans fält”) som förskaffade honom den första
succén, tyvärr både föregången och efterföljd
av många bittra missräkningar. Redan debuten
1923 med ”White Desert” hade låtit honom få
pröva på publikens nyckfullhet. Med hela den
tvärsäkerhet, som har så lätt att smitta av sig
inom en teatersalong, hade man missförstått
alla Maxwell Andersons intentioner och
hånfullt skrattat där man inte bort. Även
samarbetet med Lawrence Stallings, som så
framgångsrikt inletts med ”What Price Glory”,
utföll i fortsättningen mindre lyckligt. Både ”First
Flight” och ”The Buccaneer” blevo fiaskon.
Trots all den beundran, som sedan kom
”Saturday’s Children” till del, kunde säkert
ingen ana varken i Amerika eller Stockholm
att man här mött en av den samtida
dramatikens blivande stormän. Han överraskade
framför allt den gången med att helt oväntat övergå
till komediens form, och om något sedan varit
utmärkande för Maxwell Anderson så är det
den oförskräckthet, med vilken han kastat sig
från det ena ämnesområdet till det andra. Om
han någonsin hyst en ängslan att upprepa sig,
så kan man konstatera att han hittills i
sällsynt grad lyckats undgå det. Det finns ett
undantag i Maxwell Andersons produktion, då
han tydligen ej blivit nöjd med vad han skapat
utan gått tillbaka till själva urkällan för
in
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
