Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Collijn: Maxwell Anderson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF COLLIJN
spirationen, Sacco-Vanzettiprocessen. ”Gods of
the Lightning” kan betraktas som en förstudie
till ”Winterset”. Materialet är ännu betydligt
mera osmält och den propagandabetonade
samhällskritiken utgör slagg som inte
konstnärligt renats tillräckligt. Medförfattaren Harold
Hickerson bidrog sannolikt att få det
dags-betonade framhävt och att göra protesten mot
domens orättvisa så aktuellt flammande att det
bärande mänskliga underlaget för själva
diktverket undergrävdes. Men Maxwell Anderson
skulle ensam en dag ta en lysande revansch
med ”Winterset” och visa vad han djupast avsett.
Under en del av den första perioden av
Maxwell Andersons författarskap omväxlade han
ganska regelbundet mellan historiska skådespel
och stycken med socialt inslag, en tendens som
även längre fram är lätt att följa, även om
diktaren inom honom senare pockar allt kraftigare
på att enbart få komma till uttryck. Till en
början nöjer han sig som historisk dramatiker
med sitt eget lands historia. I ”Night over
Taos” är det den spansk-amerikanska kampen
i New Mexico år 1847, som givit uppslaget, och
typiskt nog griper han här då och då till
versformen för att skänka en högre resning åt
vissa dramatiska scener. Han anlägger en del
nya synpunkter och får några scener att skimra
av den egenartade Maxwell Andersonska poesi
vi sedan blivit vana att möta i allt klarare
form. Även i ”Valley Forge” är det poeten som
råder. Washington är en manlig hjälte, som
borde ligga väl till för Maxwell Anderson att
skriva om, och på värmen i hans beundran
finns ingenting att klaga. Faran var bara att
stycket just därför riskerade att bli för lyriskt
stillastående och för litet dramatiskt.
Först när han övergår till det stora
historie-dramat, kommer den verkliga framgången på
detta område. Det är den elisabethanska tiden
som lockat honom. Antagligen är det Lytton
Stracheys bok som delvis inspirerat Maxwell
Anderson. Den var på tjugutalet i hög grad
omtalad och populär. Som Stig Torsslow
påpekat i en ingående och fängslande skildring
av Maxwell Andersons författarskap, följer
dock inte Maxwell Anderson Stracheys
framställning av drottning Elisabeth i samma grad
som Ferdinand Bruckner i sitt även här spelade
drama. Vilket grepp den tiden fått över hans
fantasi framgår bäst av att Maxwell Anderson
snart nog vänder tillbaka till den och denna
gång för att göra Maria Stuart till huvudperson.
Inom den dramatiska litteraturen, där de
rikligt förekomma, ha både Elisabeth och
Maria Stuart utgjort lockande roller för stora
skådespelerskor. De Maxwell Andersonska
inkarnationerna blevo också mycket riktigt
önske-roller för de amerikanska idolerna Lynn
Fon-tanne (Elisabeth) och Helen Hayes (Maria
Stuart). Därmed ökades också i hög grad hans
popularitet samtidigt som hans anseende som
diktare förblev i ständigt stigande. I
Elisabeth-stycket är det Essexepisoden med dess
spännande erotiska förvecklingar som stycket främst
bygger på, i Maria Stuart åter har han lämnat
den traditionella allfarvägen och låter den
personliga om också föga historiskt styrkta
uppfattningen färga både karaktärsskildringen och
händelseförloppet. Kampen mellan de båda
drottningarna mynnar ut i en gripande
slutscen, där medkänslan med Maria Stuart som
vanligt i detta fall väger över.
You have too loving a heart,
I fear, and too bright a face to be a queen,
säger Elisabeth och tillfogar cyniskt inför
Marias hopp om historiens rättvisa dom:
”Det är inte det som händer som betyder
något, inte ens att det är sant, utan endast
vad människor tro har hänt. Och de komma
att tro det värsta om dig — det bästa om
mig. Det har jag sett till.”
Maria Stuart förblir viss att trots alla lögner
om henne skall hon till sist utgå som den
segrande — om inte annat så därför att hon
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
