Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einar Malm: Havsbandets höst. Fyra dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAVSBANDETS HÖST
3.
Fast hela havet stormar och krevaden
av varje vågbomb sprutar vit mot skyn,
så märks det bara krusningar på fladen,
som bjuder denna sköna aftonsyn:
en gammal ekstock och i den två karlar
som lägga nät i uddarna så tillitsfullt
som hade de kontrakt att djupet svarar
med att välsigna deras bragder hult.
Dem rör ej stormen, icke stora världen.
De driva lugnt sitt ringa näringsfång.
De företräda livets enkla, stora värden
mitt i en värld som vrålar undergång.
Fast hela havet stormar och krevaden
av varje vågbomb sprutar vit mot skyn,
lägga två män ett dussin nät runt fladen —
och hjärtat tackar tyst för denna syn.
4.
Längst ut, dit kikam vidgar horisonten,
ser man i mörkningen en fyrljusknippa.
Därute har alltså den svenska fronten
sin främsta förpost — inte på en klippa,
ty skenet rörs i sjöarna som häva —
nej, på ett skeppsdäck står det röda tornet
och låter skenet genom natten sväva
hur hemsk den är, hur stormen stöter hornet.
Och det är vanligt folk som sköter denna
väldiga ljusboj som på havet gungar —
trofasta män i sitt privatgehenna,
som slumpen av och an i mörkret slungar.
När allt på fasta land är oviss fasa
och man betvivlar att den håller, fronten —
då vaktar än, hur makterna må rasa,
fyrskeppet på sin post bak horisonten!
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
