Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
EYSTEINN ÄSGRIMSSON: Lilja. Författad
omkr. 1350. (Efter FREDRIK PAASCHE:
Lilja. Et Kvad til Guds Moder.
Kristiania 1915.)
En gång i våras, när händelserna skruvade
mer än vanligt hårt om själen, förföljdes jag
av en rytm som jag först inte kunde ta igen.
Det var något bävande i den; den förde med
sig en stämning av mörkt allvar och yttersta
avgörelse, men också av djup förlösning:
Taarer strømmer. Læben sig lukker.
Tanken famler; fattig er sjælen,
hele mit legem bæver i smerte ...
Det ordlösa förvandlades till ord, och särskilt
återkom två rader:
Mismodssyndens mørke smerte
sliter styrken ur mit hjerte.
Det var ”Lilja”, den nordiska medeltidens
stora kristna dikt. Här kom den till mig i
Fredrik Paasches inspirerade översättning.
”Liljas” verkliga författare hette Eysteinn
Äsgrimsson och levde på Island omkring mitten
av trettonhundratalet. Han var en genstörtig
munk som hade lätt att förgå sig mot sina
överordnade. Han slog sin abbot och jagade
bort honom, skrev nidvers om den tjocke
biskopens runda mage, satt fängslad i järn för
svåra försyndelser mot klostermoralen. En
gång slungades till och med kyrkans
bannstråle mot honom. Men trots sitt upproriska
sinne nådde Eysteinn Äsgrimsson de högsta
politiska och andliga poster och tycks ofta ha
vunnit just de mäns vänskap som han värst
hade förgått sig mot. Allt tyder på att broder
Eysteinn måste ha varit en mycket ovanlig
människa, en man med utomordentlig
begåvning och starka passioner.
Tjuskraften i Eysteinn Äsgrfmssons
personlighet blir för läsaren klart uppenbarad i dikten
”Lilja”, som i fråga om själva språkskönheten
är något rent överväldigande. Det är i sanning
sång med vigda läppar. ”Lilja” får i rätt hög
grad sin karaktär av den friska, mörka, djupa
botstämning som ligger till grund. Om Eysteinn
har haft ”kort väg till svåra synder”, om hans
sinne har varit hårt och upproriskt, så visar
dikten att han också har känt ånger och
hjärtats förkrosselse. ”Lilja” består av hundra
strofer. Om diktens tillkomst berättar
legenden, att hundra trappsteg ledde från broder
Eysteinns fängelse upp i dagsljuset. För var
strof han diktade på ”Lilja” lyftes han
omärkligt ett trappsteg över jorden. Han greps av
stolt glädje över detta: ”Maatte du ildnes nu
min tunge!” men störtades då genast tillbaka
i djupet. Han uppfattade varningen och greps
av ånger, ändrade den övermodiga tonen och
lyftes då återigen uppåt steg för steg, tills han
stod ute i friheten. Så kände samtiden den
skapande energien i ”Liljas” strofer, så
upplevde den diktens makt att frälsa.
”Lilja” är ägnad jungfru Maria, som på
jorden har upplevt den tyngsta smärta och
därför mer än någon annan har möjlighet att
förstå och ta sig an en kvald människa. Det
är hon sorn är liljan. Men Marias gestalt är
i dikten knappast det centrala. ”Lilja” är större
än så. Det är en väldig dikt, omspännande
jord, himlar och avgrund, den återdiktar hela
det kristna dramat och mysteriet från skapelsen
till Yttersta domen, så som urkunderna och
traditionen överlämnar det och så som det
förlöpte i Eysteinns egen mångfaldiga själ. Dikten
börjar med en underbar invokation. Den ger
en bild av mystikens Gud, livets rena källa,
tre-enig och en, ”vilande i sitt stillhetsvälde”:
fyldende altet, favnende altet,
aapnende avgrunden, løftende blaaet...
Därefter skildras änglarnas skapelse och den
högsta ängelns fall genom högmod — han
sjunker med ”blyets tyngd genom djupet”. Där
blir han djävulen själv, vars största lidande är
den eviga avund som gnager honom. Han är
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
