Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BOKHYLLAN
den personligt kränkte och alltid
missunn-samme som inte uthärdar att andra varelser
lever i det ljus han själv måste sakna. Med
skira, nytvagna ord målas människans skapelse.
I en djup dröm, som är tung av varsel,
upptäcker Adam — på slutet av släktets lopp —
Kristus med den röda segerfanan. Syndafallet
med bitter splittring och smärtsam klyvnad
som följd målas, och därefter med flygande
episk teknik och stram och spännande
dramatisk konst, med stilla lyriskt flöde och
strömmande musik alla de stora huvudmomenten:
bebådelsen, då ängeln Gabriel, ”stillende
paa-fuglens pragt i skygge”, beger sig till Maria;
födelsen (just den punkt i dramat, då Eysteinn
greps av skaldeövermod); frestelsen;
djävlarnas vanvettiga ångest i helvetet, då de goda
gärningarna börjar spörjas på jorden; det
mäktigt gripande partiet om lidandet och
döden, där ormen smyger fram till korset för
att i sista stund forska efter en skymt av skuld
hos sin fiende och blir hängande som en krum
klinga på korset. Dramats peripeti är den
spännande scen, då Kristus stiger ned i helvetet och
löser Adam ur länkarna. Därefter följer
uppståndelsen och domen med dess storslagna
stämning av världsavgörelse och fläkt av
Ragnarök, då ”bröder varandras bane varda”.
Atter han kommer, altets konge,
atter han kalder, al hæders herre,
kalder slegterne ind for dommen
frem til lønnen som venter verden.
Flammende ild fortærer havet,
jorden og fjeldene, — vide i rummet
mellem avgrund og himmelbue
synker alt i den graadige lue.
”Lilja” avslutas med Eysteinns djupt
personliga lovsång och bön till Maria.
Det är något oerhört över ”Liljas” ämne och
ett konstens under att Eysteinn på de
åttahundra raderna har fått fram denna storhet
och kosmiska rymd, utan att formen
någonsin pressas. Vilande kraft och skapande urtid
sjunger i stroferna om kaos:
vande under vindkold himmel,
ild og is under vandrestjerner ...
Lika grandios är sluttavlan i sin stränghet, sin
obönhörlighet. Man häpnar över spännvidden
och fantasiens åskådliga kraft. Men ”Lilja” är
inte bara målningen och det dramatiska
återberättandet av ett yttre förlopp, utan ger också
en själs drama, dess förnedring och den
outsläckliga längtan till ”de eviga bergen”. Alla
broder Eysteinns många och stridiga själar har
i dikten smält ihop till en enda, glödande hel.
Form och struktur, bild och tanke, allt är
”gjennemglødet av aanden”. I sin lidelsefulla
innerlighet rycker Eysteinn med sig händelser
och ting och för in dem i sin dikts magiska sfär:
luften og lyset, stæder og stræder,
trær og klipper og skinnende akre,
ertser og urter og løvrike palmer,
himlenes engle og muldens orme ...
Hela människan är med i dramat och deltar
bävande och gripen i vad som sker. Tonen
stiger till andaktens högsta himlar men mister
inte kontakten med den mörkt brusande oron
på djupet. De strofer där Eysteinn målar
”lasternas snöstorm” och ”begärets bittra kyla”
har djärv realistisk kraft, och raderna om
”mismodssyndens mørke smerte” har ett tungt,
personligt fall. Dock, en smältande mjukhet,
ett förlöst och befriat flöde är kanske framför
allt det karakteristiska för ”Lilja”.
”Liljas” rykte under medeltiden var stort.
Det sägs om den, att ”alla skalder önskade att
de hade diktat Lilja”. Den innebar en märklig
formell revolution, ty Eysteinn bröt där med
den isländska skaldediktens invecklade
formschema, så att hans passionerade, fria och
dock så stramt tyglade vers kunde strömma
fram efter egna lagar. ”Lilja” fyller alltså
Edith Södergrans krav på att ”varje dikt skall
vara sönderrivandet utav en dikt”.
Den skaldeavund, den andlösa häpnad som
fyllde samtiden, då denne isländske Orfeus
sjöng sig upp ur underjorden med hjälp av
modersmålets toner har Paasche gjort
förståelig för oss genom sin översättning. Eysteinn
krossade ett formens galler, när han diktade
”Lilja”. Detsamma har Paasche i sin tur gjort
gentemot Eysteinn, då han förkastar diktens
allitterationer och assonanser och i stället
rimmar de två slutraderna i varje strof.
Därigenom har han frigjort själen i ”Lilja”, så att
den för oss är lika levande och fattbar som
originaldikten var för samtiden.
Mine ord er lette at ty de.
Hjertets stemme, som her fik lyde,
Maatte den høres! maatte den fryde!
— ”Liljens” navn skal min draapa pryde.
Margit Abenius
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
