Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Boye, Karin, Kallocain, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång som ett ytterligt rationaliserat
arbetskollektiv, under en centraliserad Makt som
verkar genom en fantastiskt utvecklad
polisorganisation. Alla är sorgfälligt bevakade,
bundna för alltid vid sina tilldelade platser
inom produktion eller administration,
mestadels i underjordiska städer, med noga
kontrollerade licenser för besök ovan jord. Alla är
klädda i likadana uniformer, benämnes
medsoldater och är underkastade regelbunden
militär- och polistjänst; de bor i standardvåningar
med automatiskt polisöga och -öra, som
tillsammans med det rapporteringsskyldiga
hembiträdet sörjer för privatlivets anslutning till
den allmänna, statliga gemenskapen. Alla är
glödande kollektivister i ord och handling, men
samtidigt rov för en hysterisk fruktan: fruktan
för spioner och förrädare och för den lömska,
atavistiska naturen inom sig själva och andra.
Boken föreställes skriven av en kemist, Leo
Kall, verksam inom Kemistaden n:r 4, en
framåtsträvare som gärna tänker sig livet
som en trappklättring. Samtidigt är han en
nitisk statens tjänare som gör sitt bästa för att
utrota alla suspekta privatmänskliga böjelser.
Hans allmänna trosbekännelse går i denna stil:
”Om vi en dag skulle finna, att alla fritidens
sysselsättningar måste inskränkas för den
nödvändiga militära övningen, att de otaliga
lyxkunskaper och lyxfärdigheter som förr ingått
i vår uppfostran nu måste lämnas åt sidan för
en oundgänglig inriktning på vars och ens
specialutbildning till arbetare i den absolut
nödvändiga industriens tjänst — har vi skäl
att klaga då? Nej, nej, och nej. Vi inser och
gillar, att Staten är allt, den enskilde intet.
Vi inser och böjer oss för att det mesta av den
så kallade ’kulturen’ — jag frånräknar då de
tekniska kunskaperna — förblir en lyx för
tider då ingen fara hotar (tider som kanske
aldrig kommer igen). Vad som återstår är det
nakna livsuppehället och det alltmer
välutvecklade militär- och polisväsendet. Det är
statslivets kärna. Allt annat är utanverk.”
Han lider dock av att nödgas avstå sina
barn åt statens institutioner och han längtar
efter förtrolighet med sin hustru, men skräms
tillbaka av hennes kyligt korrekta behärskning.
Han fullbordar emellertid en viktig
uppfinning, en vätska, kallocain, som efter injektion
försätter patienten i ett omtöcknat tillstånd och
kommer honom att blottlägga sitt medvetandes
innehåll. Under kontroll av en överordnad,
Rissen, börjar han nu experimentera med
levande material, försökspersoner från
Frivilliga offertjänsten. Resultaten uppfyller hans
förväntningar, men mitt i sin förmodade
tillfredsställelse förargar han sig djupt över sin
chefs tvivelaktiga brist på entusiasm och
befallande auktoritet. Han misstänker honom även
för att vara i något slags maskopi med hustrun.
Snart blir polisen intresserad av kallocainet
och gör det till ett oöverträffat instrument för
statens säkerhet. Även tankar blir nu
åtkomliga och straffbara, den sista privatmänskliga
resten ska utrotas och den absoluta
gemenskapen förefaller därmed inom räckhåll.
Kallocainet överhopar polisen med arbete; till och
med de hjältemodiga medlemmarna av
Frivilliga offertjänsten visar sig vara infekterade
av de mest perversa bevekelsegrunder. Och
en besynnerlig, hemlig rörelse avslöjas:
människor som brukar träffas för att sitta tysta
tillsammans i ett slags brottslig individualistisk
känslogemenskap och gärna utbreder myten
om den någonstans befintliga Ökenstaden, där
det ännu finns varelser som lever utanför
staten, i en primitiv frihet, oskyddade och
likväl lyckliga mitt i den farliga naturen. Denna
alldeles oorganiserade rörelse eftersträvar en
ny livshållning, ett uppväckande av för länge
sen övervunna känslor och är alltså klart
statsfientliga.
Kemisten Kall blir egendomligt berörd av
dessa galningars bekännelser och trots hans
ovilja inför dem väcker de ett gensvar inom
hans egen djupaste varelse. Han börjar frukta
sin egen uppfinning och denna fruktan förmår
honom att med en anmälan undanröja den
tvetydigt tolerante Rissen. Av samma skäl
påtvingar han sin hustru ett privat kallocainprov,
som skänker honom den omstörtande
vetskapen att hennes förtärande längtan efter
honom övergått i hat, i en den förkvävda
kärlekens förtvivlan. Han grips av en
överväldigande förhoppning att kunna vinna hennes
tillit och komma henne nära, en lycka som
han åtrår med all sin själ, även om den skulle
vara brottslig mot staten. Omtöcknad av den
outtröttliga propagandan, vars cyniska
utnyttjande av människan i ett meningslöst ändamåls
tjänst han börjar genomskåda, tar han sig upp
på en takterrass och upplever för första gången
den fria rymden, inte bara med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
