Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ljungquist, Walter, Farväl sommar! anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
litet utfört och de få och korta ögonblick man
får en skymt av honom verkar han alls inte
så trovärdigt demonisk. De livslånga oförrätter
som hans förestående död antas aktualisera hos
några av huvudpersonerna får man inte heller
någon riktigt levande känsla av. Detta
förflutna, som tagits till förevändning för intrigen,
framstår helt skugglikt, och därmed verkar
även intrigen ovidkommande. Den onödiga
(eller med bokens väsentliga partier
otillräckligt sammansmälta) ramhandlingen gör att det
hela ger ett intryck av ofullbordad tavla:
i dukens centrum en skarpt och väl utförd bild,
utåt kanterna sparsamma toucher som
knappast döljer de första kolstrecken på rå duk.
Och därmed är vi framme vid vad man
skulle vilja kalla den inre boken. Ty gubben
och pengarna är inte vad författaren helt
konventionellt utger dem för att vara. Det är fråga
om något annat och mera: den självständighet,
spontaneitet och kraft att ta livet i egen hand
som alla gårdens inbyggare saknar och vad
den innerst beror på. Ty alla är hjälplösa
människor och mera ett rov för sig själva än för
andra.
Huvudhandlingen i denna inre bok är det
smärtsamma återknytandet mellan två
frånskilda makar. De tvingas ta vid där de slutade,
de tvingas ta itu med samma missförstånd,
samma avsiktligheter, som sedan
skilsmässo-tiden sovit en bedräglig tömrossömn inom
dem. Och de känner ett tvång att göra det, ty
även om de trassliga härvorna legat glömda
och gömda på bottnen av deras själar ha de
förblivit samma besvärande trassliga härvor
och skilsmässan var inget alexandersvärd.
De än passionerade, än gäcksamt ömma
samtalen mellan dem är det finaste boken har att
ge. I dem kan man däremot verkligen säga
att det förflutna lever — tvärsigenom det
närvarande. Och det psykologiska spelets skuggor
och dagrar berikas av en rivalitet även i kärlek.
Det finns en rad fina, känsliga och
trovärdiga porträtt i romanen: det mjuka, doftiga
porträttet av Siri, en studie i naturlig och osökt
kvinnlighet, den robuste Hampe Franzén,
gubbens och hushållerskans son, svajig, fetlagd,
intelligent och jovial men lika grundmurat
olycklig för det, ja, till och med porträttskissen
av gubben kan framhållas, ehuru den, som
ovan antytts, inte står i något förhållande till
den roll han fått sig tilldelad i handlingen.
Utomordentlig är däremot studien av
Marie-Louise, berättarens frånskilda hustru, en av
dessa ”moderna” kvinnotyper som inte så länge
haft hemortsrätt i vår egen litteratur, men som
däremot väl kännas igen från den ryska. Hon
är nyckfullt, charmfullt, gåtfullt kvinnlig med
en ”lätt biton av hysteri” i stämman —
mannen har inte lyckats fixera henne. ”Tig! Håll
inte med mig”, säger hon i en av deras
diskussioner. ”Du har rätt. Du vet att du har rätt,
men ändå håller du med mig!” Skildringen av
denna sökande, obestämda men passionerade
kvinnogestalt hör avgjort till det främsta som
presterats i den vägen inom vår nyaste
litteratur. Och det är här inte bara fråga om
psykologiskt finsnickeri utan om verklig
människo-klokhet, ett stillsamt forskande i de
möjligheter som står till buds att göra livet drägligt,
att lappa ihop det efter ett temperamentenas
skeppsbrott. Annars är det inte de starka
affektutbrotten Ljungquist dras till mest — de finns
nog där också, men han älskar att skildra dem
latenta. Man behöver bara peka på den dolda
intensiteten i sjunde kapitlet, där ett ögonblick
av åtrå flammar upp mellan de bägge
kontrahenterna, utan utlösning når kulmen och
småningom ebbar ut i retlighet, bitterhet och
förnyat missmod.
Walter Ljungquist är i den yngre
generationen utan tvivel en av dem som har skarpaste
blicken för själslivets nyanser. Den spartanskt
hållna dialogen äger en förvånande
ömsesidighet och rikedom — till och med småord som
ja och nej tar färg och betydelsefulla tonfall
av närmast föregående eller efterföljande replik.
Att boken som helhet inte är ”färdig” gör inte
mycket, ty det är alltid något visst med böcker
som inte är eller gör anspråk på att vara
”helstöpta” mästerverk, som till och med kan ha
sina avgjorda svagheter, men ändå angår en
djupt. Och att man har allt gott att vänta sig
av författarens ambition framgår av ett citat
som detta: ”Det var något som saknades i min
totalbild av henne. Vad var det? Det viktigaste
av allt, det primära, det som band samman de
olika sidor jag kände! Efter åtta långa år
kände jag henne minst av alla. Nåja, frågan
är väl, om vi någonsin får en sammanhängande
bild av en människa? Om jag visste det gubben
visste om henne, det Hampe och Marie-Louise
visste och det alla andra visste om henne, då
kanske jag till sist skulle kunna börja skymta
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
