Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Ljungquist, Walter, Farväl sommar! anmäld av Gunnar Ekelöf - Spong, Berit, Sommarbrev, anmäld av Thure Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
det väsentliga hos henne! En människa kan
nog inte bli känd av endast en människa.”
Författaren briljerar inte med sin skarpa
blick, han har också skarpblickens ödmjukhet.
Gunnar Ekelöf
Idyllen fortsätter
BERIT SPONG: Sommarbrev. Norstedts 1940.
7: 50.
Det händer i dessa tider, att man grips av
en ångestfylld tacksamhet, när man tittar ut
genom ett kupéfönster och blicken fastnar på
en rödmålad stuga, en herrgårdsfasad, som
skymtar mellan avlövade träd, eller en samling
nybyggda enfamiljshus med prydligt ordnade,
knappt uppvuxna täppor omkring i utkanten
av ett samhälle. Man är tacksam för att det
hittills har fått förbli orört, och undrar, om
det skall undgå att skövlas på samma grymma
och meningslösa sätt som tusentals lika
fredliga boningar i andra länder.
Det är denna känsla som har behärskat Berit
Spong under hennes senaste sommarresor, och
under det svävande hotet har hon skyndat att
hösta in några fång av minnen från denna
svenska idyll, som är huvudbeståndsdelen i
hennes livsluft. Centralpunkten och det som
man också helst dröjer vid i den samling
uppsatser, som hon givit den lockande titeln
”Sommarbrev”, är några skisser från Medevi. Där
om någonstädes lever idyllen kvar, och
författarinnan skildrar den med en klarögd ömhet
och en intim detaljkännedom, som sträcker sig
ända till buskar och träd, och som vittnar om
långvarig och djup förälskelse. Den som inte
själv har varit där, känner sig ha gått miste
om något säreget, stämningsfullt och rogivande
och grips av en lust att reparera skadan vid
tillfälle. Men för att rätt förstå Medevis
tjusning, säger författarinnan, måste man höra
till de trogna, de som kunna dröja och lyssna
och känna trots bilmotorns jäktande surr.
Själv hör hon avgjort till den typen. Hon
har någonting som börjar bli en smula
sällsynt, nämligen pietet. Hon dröjer helst vid
orter, som ha något av ålderns patina över
sig, och hon återkallar gärna i minnet miljöer,
människor och händelser för länge sedan. Och
hon gör dem levande i ord, ställer fram dem
i en mänsklig belysning, som rymmer både
förstående humor och träffsäker psykologi.
Där är till exempel historien om middagen hos
Pelle Drutt och Malin i Källedal och den
dråpliga skildringen av Tilda Karamell, som vill
dränka dotterdotterns barn, därför att hon är
trött på oäkta ungar, men som smälter, när
hon väl har fått det lilla krypet i händerna.
Samma pietet och samma säkra handlag i
det psykologiska lägger författarinnan också
i dagen i de ”Gravbuketter”, som hon bundit
till minne av några namngivna döda, fastän
dessa knappast kunna göra anspråk på intresse
utanför en begränsad krets. Ett undantag
utgör Döderhultarn, till vars biografi och
karakteristik Berit Spong här lämnar några
värdefulla bidrag.
”Idyll med fortsättning” kallar
författarinnan en uppsats om Strängnäs, där hon numera
slagit ned sina bopålar. Hon bekänner, att hon
genast kände sig hemma där, emedan den lilla
staden är en så levande idyll. Här visar hon
sig också — om man inte redan anat det —
hysa ett livligt intresse för praktisk kulturvård,
och det är uppenbart, att svensk kulturhistorisk
forskning gick miste om en energisk och
värdefull kraft, när Berit Spong beslöt sig för att bli
författarinna.
Även i ett par andra uppsatser är
författarinnan ute i kulturhistoriska ärenden. En heter
”1 Engelbrekts spår” och består av några
snabba anteckningar om lämningar från äldre
tider på en rad platser utmed den väg, som
Rimkrönikan anvisar, litet för snabba kanske
för att ge något egentligt utbyte. I en annan,
”På järn- och koppargrund”, har hon skildrat
sina intryck från hemprovinsens bägge
bruks-områden, Åtvidaberg och Finspång. Här är
hon väl mindre hemma än i det egentliga
Östergyllen, men det personliga tonfallet sviker
henne aldrig, och det är karakteristiskt, att
hon grips av reformiver, när hon ser, hur Stal
begagnar Aurora De Geers gamla slott till
kontorslokaler. Det är också utmärkande för
författarinnans sätt att se, att hon inte lägger
i dagen något större intresse för exempelvis
de moderna bostadskvarteren. Hon säger på
ett ställe i boken, att idyllen måste ha minst
en mansålder på nacken, eller något i den
stilen. Det är naturligtvis en riktig iakttagelse.
När det gäller landskap eller arkitektur,
uppfatta vi som idyll endast det som är utvuxet,
715
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
